artikel

Polisen har en mycket viktig roll i en demokrati.

Polisen är den myndighet som i fredstid har monopol på att använda våld och vi anser att det så ska förbli.
En förutsättning för att polisen ska vinna det förtroende som befolkningen kräver är att kåren består av personer som är lämpliga för sin uppgift. Polisen måste också spegla samhällets befolkning, exempelvis ur etnicitets- och könsaspekt och när det gäller sexuell läggning.
Rättsväsendet är en viktig brottsförebyggande aktör men fler poliser löser inte allt. Inte minst behöver kommunerna resurser för att kunna bedriva bra ungdomsverksamheter och satsa på missbruksbehandling. Polisen skall utreda brott men framför allt vara synliga i samhället. Trots ekonomiska tillskott och en ökning av antalet poliser blir det inte fler synliga poliser på gator och torg. Vi anser att polisen själva måste omprioritera så att polisens synlighet i samhället ökar.

Under en lång period har det diskuterats om fördelningen av polisens resurser. Tätbebyggda områden med hög brottslighet får större del av de resurser som finns. Vänsterpartiet anser att människor som lever i glesbygd måste ha samma rätt till trygghet som de som bor i mer tätbefolkade områden. Vi tycker att det bör tas fram förslag som ger glesbygden en rimlig polisiär närvaro, utan att för den skull skära ner på tätorternas anslag.

Polisutbildningen har de senaste åren genomgått en drastisk förändring. Många förändringar är bra men mycket återstår när det gäller innehållet i utbildningen. Vänsterpartiet har tillsammans med polisens fackliga företrädare drivit frågan om att omvandla polisutbildningen till en högskoleutbildning. Eftersom polisens arbete blir alltmer komplex måste det ges bättre möjligheter till vidareutbildning och forskning. Vi har också anammat de önskemål som framförts om mer praktik och integrering av ämnen som psykologi, sociologi och språk. Högskolestatus skulle också möjliggöra andra utbildningsvägar senare i livet.

Inom många yrken där det dagliga arbetet går ut på att möta människor i kris är det en självklarhet med handledning. Att, som polisen, ständigt möta människor i kris och att ständigt utsättas för mycket stressande arbetssituationer kräver mer än den krishantering som kan erbjudas efter större händelser. Poliser är aldrig mer än bara människor och måste dessutom få möjlighet att prata om eventuella misstag i tjänsten under förtroendefulla former som en handledningssituation erbjuder.

Förtroendet för polisen har alltid varit högt i Sverige men på senare tid har det dock sjunkit. I den nya polisutbildningen är etik och moralfrågor en bärande del, en annan är mental träning. Erfarenheter från de senaste åren visar att den äldre delen av poliskåren har särskilda problem att handskas med vissa grupper. Nämnas kan unga kvinnor som demonstrerat mot porrbutiker och liknande. Personer med invandrarbakgrund vittnar också om ett ovärdigt beteende riktat mot dem av poliser i olikas situationer. Genomgående vittnas också om ett språkbruk som inte hör hemma hos den demokratiska polis vi vill se. Bland många människor finns också bilden av en anda inom polisen som i mångt och mycket bygger på en norm där polisen kan använda uttryck som i andra sammanhang inte skulle accepteras. Det är därför viktigt att alla inom polisen får del av den nya utbildningen.

Kunskaperna måste också öka om olika grupper som polisen kommer i kontakt med. Detta gäller inte minst våldsutsatta kvinnor. Det är viktigt att kunskaperna om de mekanismer som ligger bakom mäns våld mot kvinnor ökar hos polisen.

När det gäller polisens beväpning tycker vi att det viktigt att alla poliser ges samma möjlighet till kontinuerlig och kostnadsfri träning i vapenhantering. Vi anser också att regeringen bör tillsätta en utredning för att se över reglerna för användande av den nya typen av expanderande ammunition, handfängsel, expanderbara batonger och pepparspray.

En resursförstärkning löser delar av polisens svårigheter men som vi försökt beskriva finns det mycket som går att förbättra som inte handlar om resurser.

Vänsterpartiet Gävleborgs distriktsstyrelse
Yvonne Oscarsson, Ljusdal
Ulla Andersson, Gävle
Owe Hellberg, Ockelbo
Marita Engström, Gävle
Ann-Renée Forsström, Bollnäs
Jan Wahlman, Ovanåker
Karin Nilsson, Sandviken
Alf Norberg, Hudiksvall
Leif Bondesson, Gävle

Kopiera länk