Dags att ta frågan om full sysselsättning på allvar

Riksbankens penningpolitik har utvärderats på uppdrag av riksdagens finansutskott. Utvärderingen som genomförts av två ekonomiprofessorer har föranlett en kritisk diskussion – Riksbanken underskrider systematiskt och långvarigt målet på två procents inflation, plus/minus en procentenhet. Detta har enligt utvärderingen ”varit förknippat med produktionsbortfall och stigande arbetslöshet”. Det är en slutsats som ger bland andra LO-ekonomerna rätt i sin kritik.

 Dags att ta frågan om full sysselsättning på allvar

Riksbankens penningpolitik har utvärderats på uppdrag av riksdagens finansutskott. Utvärderingen som genomförts av två ekonomiprofessorer[1] har föranlett en kritisk diskussion – Riksbanken underskrider systematiskt och långvarigt målet på två procents inflation, plus/minus en procentenhet. Detta har enligt utvärderingen "varit förknippat med produktionsbortfall och stigande arbetslöshet". Det är en slutsats som ger bland andra LO-ekonomerna rätt i sin kritik.

LO-ekonomerna har också hört till dem som förtjänstfullt tagit upp sambandet mellan kortsiktig och långsiktig arbetslöshet. En inflationsbekämpning som dämpar sysselsättningen på kort sikt, får verkliga effekter på verkliga människor. Man förlorar kompetens och energi. Den utbildning man gått kommer inte att uppdateras med arbetslivserfarenhet, det första jobbet som är viktigt för att fler arbetsgivare ska nappa blir inte av. För många innebär det då att man inte kan komma in eller tillbaka till arbetsmarknaden heller när situationen blivit bättre.

Utvärderingen är intressant både för vad den kritiserar och för vad den tar för givet. När författarna går igenom dagens penningpolitiska regim, är de, till skillnad från hur det brukar vara i svensk ekonomisk-politisk debatt, väldigt rättframma med att modellen baseras på nyliberal nationalekonomisk teori, med Milton Friedman som en av upphovsmännen. Enligt detta synsätt betraktas arbetslösheten som vilket marknadsproblem som helst, inte ett socialt problem och en fråga om makt över samhällets resurser. Detta är inbyggt i modellen. Man konstaterar att Friedman och 2006 års nobelpristagare i ekonomi (ett pris som är instiftat i efterhand – av riksbanken) Edmund Phelps kommit fram till att "ekonomin på sikt strävar mot någon naturlig arbetslöshetsnivå oavsett inflationstakt" och att "försök att få arbetslösheten att sjunka under denna naturliga nivå leder bara till högre inflation".

Riksbankens penningpolitiska regim är utformad på denna grund. Det borde vara tydligt att accepterandet av en "naturlig arbetslöshetsnivå" som utgångspunkt för ekonomiska analyser står i tydlig motsättning till målet om full sysselsättning.

En politik för full sysselsättning kräver att vi ifrågasätter de självpåtagna tvångströjor som kom på plats i samband med budgetsanering och EU-inträde. Den så kallade normpolitiken kom till för att förhindra en progressiv politik som utmanade arbetslösheten och därmed kapitalets makt över arbetet. Ur det perspektivet har politiken varit framgångsrik: arbetslösheten har förblivit hög även i högkonjunktur. Vi har därtill en "oberoende" riksbank, som försvarar denna modell. Riksdagen har lämnat makten över denna del av ekonomin till en riksbank som fungerar efter nyliberala normer. I samma anda har riksdagen begränsat sina möjligheter att föra en finanspolitik som utmanar arbetslösheten. Systemet med utgiftstak och överskottsmål är designade för att pengar som finns i statskassan tack vare produktivitetsökningar och en god hushållning, inte ska kunna användas i omfattande reformer, eller för att stimulera efterfrågan på arbete.

Med sådana band är det naturligt att allt ljus riktas mot utbudet på arbete, och därifrån är steget mycket kortare till att individualisera samhällsproblemet arbetslöshet – att skylla arbetslösheten på att den arbetslöse är för bekväm med sin a-kassa, söker för få jobb, kräver för hög lön.

Arbetarrörelsen har inte råd att måla in sig själv i ett hörn. Skillnaden mellan höger och vänster i politiken måste vara tydlig, dagens politik för att skapa en låglönemarknad måste mötas av en verklig politik för full sysselsättning med riktiga jobb och lön att leva på.

 

Ulla Andersson (v)

Riksdagsledamot, finansutskottet

Josefin Brink (v)

Riksdagsledamot, arbetsmarknadsutskottet

 

Uppdaterades: 23 dec 2006