Det är i år hundra år sedan storstrejken bröt ut i Sverige 1909.
Finns det några paralleller eller lärdomar att dra av det som hände för hundra år sedan?
Under åren 1907 – 1909 upplevde Sverige en ekonomisk depression.
Företagsägarna försökte genomföra lönesänkningar och arbetsförlängningar för att låta arbetarna bekosta krisen.
Redan 1909 , alltså långt innan skotten i Ådalen, besköts en demonstration av militär i Lysekil.
Strejkerna bröt egentligen ut på allvar redan 1908 och under hösten 1909 återstod det endast rester av storstrejken. Det hade funnits ett utbrett missnöje sedan 1860-talet mot låga löner och dåliga arbetsförhållanden i landet. När SAF hotade med stor-lockout ledde detta kombinerat med kampen om föreningsrätten och kampen för rösträtt till slut fram till den största arbetsmarknadskonflikten vi haft i Sverige.

  

Det är i år hundra år sedan storstrejken bröt ut i Sverige 1909.

Finns det några paralleller eller lärdomar att dra av det som hände för hundra år sedan?

Under åren 1907 – 1909 upplevde Sverige en ekonomisk depression.

Företagsägarna försökte genomföra lönesänkningar och arbetsförlängningar för att låta arbetarna bekosta krisen.

Redan 1909 , alltså långt innan skotten i Ådalen, besköts en demonstration av militär i Lysekil.

Strejkerna bröt egentligen ut på allvar redan 1908 och under hösten 1909 återstod det endast rester av storstrejken. Det hade funnits ett utbrett missnöje sedan 1860-talet mot låga löner och dåliga arbetsförhållanden i landet. När SAF hotade med stor-lockout ledde detta kombinerat med kampen om föreningsrätten och kampen för rösträtt till slut fram till den största arbetsmarknadskonflikten vi haft i Sverige.

Arbetsgivarna (åtminstone de flesta) var redan 1905 inne på att gå med på kravet om föreningsrätt och 1906 slöt LO och SAF den s.k. "decemberkompromissen", däremot gick man inte med på att förhandla bort §23 i SAF stadga som gav arbetsgivarna rätt "att fritt antaga och avskeda arbetare samt att använda arbetare om de är organiserade eller ej"

Denna paragraf gav arbetsgivarna rätt att fritt avskeda och att sätta in strejkbrytare på arbetsplatserna.

LO centralt och högerfalangen inom SAP försökte att förmå sina medlemmar att acceptera §23 och avstyra en storstrejk men när SAF hotade med stor-lockout blev trycket från medlemmarna för stort och storstrejken var ett faktum.

Någon egentlig plan för strejken hade man inte därför har den kallats "de korslagda armarnas revolution" LO hoppades helt enkelt att regeringen skulle ingripa i en sådan stor konflikt vilket de inte gjorde.

LO´s strejkkassa var dessutom liten medan SAF å andra sidan var välutrustat och strejken slutade med storseger för arbetsgivarsidan.

En intressant detalj i strejken var att typograferna gick med i strejken 9augusti vilket innebar att den borgerliga pressen helt stannade. Och under en period fanns bara Landssekretariatets dagstidning "svaret" som förmedlade nyheterna från en vänsterposition. Detta kan jämföras med dagens situation där vi i stort sett bara har en borgerlig media i landet och där Aftonbladet har reducerats till att vara en meddelmåttig skvallertidning.

Idag befinner vi oss i en lågkonjunktur som den borgerliga regeringen skyller på en internationell finanskris. Problemet för regeringen är att den internationella finanskrisen är en kapitalistisk finanskris som har skapats av samma nyliberala systemtänkande som den borgerliga regeringen företräder!

För hundra år sedan fanns det krafter inom både LO och SAP som gick arbetsgivarnas ärenden och försökte förhindra konflikter till priset av att nödvändiga förbättringar för arbetarna inte genomfördes.

Idag har metall-facket gått med på lönesänkningar för att på samma sätt som för hundra år sedan låta arbetarna betala krisen.

För hundra år sedan kämpade man emot den förhatliga §23 för att därigenom stärka fackföreningsmakten, idag har vi ett Centerparti som har som ett av huvudmålen att knäcka fackföreningsrörelsen bl.a. genom att avveckla LAS.

Då för hundra år sedan fanns det inom SAP´s högerfalang konflikträdda krafter som var beredda att kompromissa bort viktiga fackliga krav.

Idag har vi en socialdemokratisk majoritet (med centern) i Landstinget Gävleborg som gång på gång säger nej till kravet på kollektivavtal i upphandlingar av varor och tjänster.

En annan intressant detalj är att LO efter strejkens slut tappade 40% av sina medlemmar p.g.a. missnöjet med hur strejken skötts och det skulle många år innan medlemstalet började nå de nivåer som man hade vid tidpunkten för storstrejken.

Själv har jag lärt mig följande:

Det är dags för en vänstersväng!

En vänstersväng är det enda raka!

 

Alf Norberg oppositionsråd (v)

Landstinget Gävleborg

Uppdaterades: 14 sep 2009