Arbetstidsförkortning i riskzonen
Arbetstidsförkortning i riskzonen
– en redogörelse från ett studiebesök på akutmottagningen på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge
Tidigt en januarimorgon träffades vi som avtalat vid stora entrén till Huddinge sjukhus utanför Stockholm. Jag och tre representanter från V-gruppen i Stockholms läns landsting (SLL) välkomnades av Caroline Kevin, sjuksköterska och chef för akutmottagningen.
Väl på mottagningen blev vi visade till ett konferensrum där Johan Brisevall, sjuksköterska och omvårdnadschef och Jonas Carlsson, sjuksköterska och representant för Vårdförbundsvänstern, väntade på oss.
Vi fick veta bakgrunden till att arbetstidsmodellen infördes; i oktober 2015 hade mottagningen
- 30 st vakanser på sjuksköterskesidan,
- ett stort inflöde av patienter,
- besök från IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg),
- hög sjukfrånvaro (ca 25-30%).
Chefer och personal såg ett behov av möjlighet till återhämtning för personalen och ett behov av att behålla befintlig personal; många blev sjukskrivna och andra lämnade för andra jobb. När en medarbetare kom med förslaget om att prova på den här arbetstidsmodellen så var alla med på det.
Modellen innebär arbete varannan helg, men veckoarbetstiden är 32,2 timmar (istället för 37 timmar/38,5 timmar beroende på avtal) vilket gör att personalen hinner återhämta sig mellan passen. Ca 75 % av arbetspassen är obekväm arbetstid och personalen roterar inom alla funktioner på avdelningen Arbetstidsmodellen gäller för sjuksköterskor och undersköterskor.
Positiva effekter
De startade upp projektet i början av 2016 och i juli 2017 hade mottagningen ett inflöde av patienter som matchade arbetsbelastningen.
Det har också visat sig att sjukfrånvaron minskat drastiskt efter att modellen infördes. Särskilt för undersköterskorna som nästan har halverat sina sjuktal (från knappt 10% till ca 6%) och även sjuksköterskornas sjuktal ligger under snittet för hela SLL.
Arbetsbelastningen har ökat över tid sedan 2012, men de har inte fått någon ökad bemanning. En del av ökningen beror på att vårdavdelningarna drar in på antalet vårdplatser vilket innebär att patienter ligger kvar på akuten längre än de borde. Personalen måste hinna med att sköta om sysslor som att mata, tvätta och sköta om patienter som inte har akut behov av vård, men där det inte finns någon annan plats. Förutom att de tar upp en vårdplats på akuten så innebär det att de får mindre tid till sitt ordinarie arbete. Än så länge har de klarat sig utan extrabemanning, men det innebär ju en ökad arbetsbelastning.
Ändå känner personalen att de orkar med. Som helhet är de nöjda med schemat och flera har varit tydliga med att om arbetstidsmodellen försvinner så kommer de att söka sig arbete någon annanstans. Att de nu håller budget är bara självklart; de har ju inga kostnader för stafettpersonal och vikarier. Bara ett väl sammansvetsat team som vet hur jobbet ska skötas.
Nu är modellen hotad
Ledningen vill införa en central arbetstidsmodell: SLL-modellen, med timbank. De menar att det gör det möjligt för alla enheter att själva ”skruva” på modellen. Personalen på akuten vill dock ha kvar sin egen arbetstidsmodell och har ansökt om att få behålla den. Sjukhusledningen är positiv – de ser ju att de håller budget och får behålla personalen som dessutom håller sig friska! Tyvärr så är det en HR-ledningsgrupp som bestämmer och de verkar negativa. Om de inte får bifall på sin ansökan så kommer projektet att upphöra 8 april i år.
Cheferna är också negativa till SLL-modellen då den innebär att mer tid kommer att gå åt till att administrera timbanken, vilket antagligen innebär att kostnaderna kommer att öka för dem.
Lunch med V-gruppen
Efter studiebesöket åt jag och gänget från Vänsterpartiet i Stockholm gemensam lunch och de berättade hur den nya arbetstidsmodellen har presenterats för politikerna; som en möjlighet för personalen att lokalt lyfta fram egna modeller. Det vi fått höra på förmiddagen sade precis tvärtom.
När vi gick därifrån så var de andra peppade till max inför den politiska drabbning som kommer äga rum. För en sak är säker: Vänsterpartiet kommer att försvara personalens möjligheter att själva bestämma över sin arbetstid! Även jag känner mig inspirerad eftersom det här är ett mycket konkret exempel på verkligt personalinflytande.
Vi har en hel del skarpa formuleringar i bl.a. budgeten som nu måste bli verklighet. Om vi på allvar tror att personalen är den kraft som ska göra vården bättre så måste vi våga lita på dem!
/Petra Modée, gruppledare Region Gävleborg och ledamot i personalutskottet