Krönika
Jag ska erkänna en sak, jag förstår inte Centerpartiet just nu.
Och då menar jag faktiskt inte det där lite slentrianmässiga ”jag förstår inte hur de tänker” som vi politiker gärna slänger ur oss om våra politiska motståndare. Jag förstår på riktigt inte.
För jag känner många centerpartister, jag samarbetar med dem. I flera av våra kommuner i Gävleborg och i regionen har vi ett väldigt bra samarbete. Det är människor jag respekterar, tycker om och i många fall har stor tillit till.
Vi tycker verkligen inte lika om allt.
Vi kan diskutera skatter, vinster i välfärden, privatiseringar, arbetsrätt och marknadens förträfflighet tills kaffet kallnat och någon måste gå hem. Det är precis så politik ska fungera. Vi kommer från olika ideologiska traditioner och har olika svar på många av samhällets problem.
Men det finns någonting betydligt viktigare som jag alltid upplevt att vi delar.
Synen på människan.
Att en människas värde inte avgörs av vilket land hennes föräldrar föddes i. Att religion, hudfärg, traditioner eller namn inte gör någon mer eller mindre svensk. Att människor ska bedömas utifrån vilka de är och vad de gör, inte utifrån vilken grupp någon annan placerar dem i.
Kort sagt: människovärdet.
Det är också därför jag har så svårt att förstå hur Centerpartiet ens kan överväga att gå in i en borgerlig regering som för sin existens skulle vara helt beroende av Sverigedemokraternas välvilja.
Jag förstår den parlamentariska matematiken, jag förstår också att Centerpartiet hellre ser mer liberal ekonomisk politik än vänsterpolitik och att de inte längtar efter att ge Vänsterpartiet större inflytande över svensk politik.
Det vore närmast märkligt om de gjorde det.
Men någonstans måste väl också politiken ha en gräns som inte handlar om skattesatser, ägandeformer eller statsbudgetens olika poster.
Vem får egentligen makten?
För vad innebär det egentligen att en regering ”inte samarbetar” med Sverigedemokraterna om regeringen samtidigt är beroende av att Sverigedemokraterna släpper fram den och därefter låter den överleva?
En regering behöver få igenom budgetar, den behöver få igenom lagstiftning, den behöver kunna regera även dagen efter statsministeromröstningen.
Sverigedemokraternas röster blir inte mindre värdefulla för regeringen bara för att Jimmie Åkesson inte sitter med runt bordet vid regeringssammanträden.
Och Sverigedemokraterna har knappast ägnat alla dessa år åt att bygga politiskt inflytande för att därefter nöjt stå bredvid och applådera medan fyra andra partier bestämmer politiken.
”Jag har aldrig betraktat Centerpartiet som min motståndare när det kommer till demokratins grundläggande värden.”
– Joel Nordkvist
Det här är kanske också det som gör mig mest bekymrad.
För jag tror inte att de centerpartister jag känner har förändrats eller att de plötsligt har slutat tro på alla människors lika värde. Jag tror inte att mina centerpartistiska vänner runt om i Gävleborg vaknade en morgon och tänkte att Sverigedemokraternas människosyn nog trots allt inte var så farlig.
Tvärtom.
Det är just därför jag hoppas att de också ställer frågan till sitt eget parti:
Var går vår gräns?
Vi i Vänsterpartiet och Centerpartiet kommer fortsätta vara rejält oense om mycket. Det ska vi vara. Ibland kommer vi att rösta mot varandra och ibland kommer vi förmodligen att undra hur i hela friden den andra sidan resonerar.
Men jag har aldrig betraktat Centerpartiet som min motståndare när det kommer till demokratins grundläggande värden.
Och jag vill väldigt gärna fortsätta kunna säga det.
För regeringar kommer och går, mandatperioder tar slut, skatter kan höjas och sänkas och reformer kan genomföras och rivas upp.
Men när vi börjar behandla människovärdet som ännu en förhandlingsfråga i jakten på 175 mandat har vi förlorat något som är betydligt svårare att få tillbaka.
Därför hoppas jag att Centerpartiet till slut stänger den dörren.
Inte för Vänsterpartiets skull.
Utan för sin egen.
Joel Nordkvist
Distriktsordförande
Vänsterpartiet Gävleborg