Budgetdebatten
När riksdagen nu ska anta regeringens budgetförslag har mycket hunnit utkristalliseras.
Man kan notera att regeringspolitiken förs av moderaterna. Centerpartiets miljöpolitik har försvunnit i samma takt som partiet omvandlats till nyliberal högerytter. Folkpartiets omtanke om jämställdhet och starka socialförsäkringssystem är numera lika svår att spåra som partiets påstådda liberalsim. Kristdemokraterna är det svårt att säga något särskilt om.
När riksdagen nu ska anta regeringens budgetförslag har mycket hunnit utkristalliseras.
Man kan notera att regeringspolitiken förs av moderaterna. Centerpartiets miljöpolitik har försvunnit i samma takt som partiet omvandlats till nyliberal högerytter. Folkpartiets omtanke om jämställdhet och starka socialförsäkringssystem är numera lika svår att spåra som partiets påstådda liberalsim. Kristdemokraterna är det svårt att säga något särskilt om.
Viktigare är, att denna budget inleder ett systemskifte. Det väljs framtidsväg, och högeralliansens väg, den går rakt bakåt. Regeringens politik saknar grepp för ödesfrågorna på miljöområdet. Den syftar till att öka klyftorna och rulla tillbaka decennier av sociala framsteg. I grunden är det en fråga om människosyn. Vänsterns och arbetarrörelsens ideal, att eftersträva ett samhälle där alla människor kan vara aktiva medborgare med rättigheter och skyldigheter, och där styrkan kommer av att allas kunskaper och energi tas tillvara efter egna förutsättningar, står mot en nyliberal människosyn där varje människa i varje skede av livet måste vara "lönsam". Undantaget de mycket rika förstås, vilkas fallskärmar och försäkringar stärks i samma takt som vanligt folks trygghet döms ut och angrips.
Högerpolitikens ABC är att dela upp samhället. Det byggs upp ett C-lag av sjuka och arbetslösa, som stat och myndigheter sparkar på. De betalar skattesänkningarna. B-laget är löntagare med låga och genomsnittliga löner. De som får en slant i skattesänkning, men får se den skattesänkningen ätas upp av högre a-kasseavgift och slopat avdrag för fackavgiften, samt all den försämrade välfärd som väntar i privatiseringarnas och utförsäljningarnas spår. B-laget ska hållas nöjt, med erbjudanden om låglönejobb och rädslan att själv förpassas till C-laget. Och så Alliansens A-lag, de som belönas med det mesta av jobbavdraget, med sänkningar av fastighetsskatt och slopad förmögenhetsskatt.
Tanken är densamma som hos Reagan och Thatcher. Om de rika blir ännu rikare kanske något också sipprar ned till alla andra. Det är en rutten klasspolitik, som även är improduktiv.
Grupper som har små marginaler får än mindre möjligheter att handla sådant som de tvingats väntat med, medan grupper som de senaste decennierna haft en exceptionellt god inkomst- och förmögenhetsutveckling, får mer pengar över till sparande och lyxkonsumtion. Detta är en utveckling som missgynnar många sorters företag, särskilt sådana inom tjänstesektorn och dagligvaruhandeln.
Vänsterpartiet visar i sin budgetmotion att det är vänsterpolitiken som är realistisk och konkret, medan högerpolitiken bygger på lösa förhoppningar.
Det är uppenbart att det behövs fler anställda i den offentliga sektorn, för att vi ska kunna säkra välfärden och omfördela resurserna dit de bäst behövs. I vår budget skapar vi utrymme för 150 000 nya riktiga jobb i kommuner och landsting – fler som arbetar i äldreomsorgen, i skolan eller på biblioteken. Vi investerar i en rejäl tandvårdsreform – ett anständighetskrav i ett välfärdssamhälle värt namnet. Och vi gör till skillnad från regeringen verkliga satsningar för att komma till rätta med lönediskrimineringen av kvinnor: Föräldraförsäkringen måste individualiseras och rätten till heltid stärkas. Regeringen tar steg i motsatt riktning, bland annat genom att slopa den lag som skulle ge visstidsanställda – där unga kvinnor dominerar – större trygghet.
Det kanske viktigaste med vänsterpartiets budgetförslag är att den gör upp med själva utgångspunkterna i dagens ekonomisk-politiska debatt. Vi har idag ett system där riksbanken aktivt motverkar uppgångar i sysselsättningen, och där riksdagen genom utgiftstak låser fast sig vid att inte använda tillväxten till större sociala reformer, men väl skattesänkningar. Detta är en inte rimligt, och det är samtidigt en förklaring till att många tyckt att skillnaderna mellan höger och vänster blivit för små för att de skulle ta ställning. Borgerligheten kastar nu en handske och det gäller att ta upp den sociala striden om fundamentala delar av det svenska välfärdsbygget. Det är en strid som måste tas av hela arbetarrörelsen gemensamt. Då behövs en förnyelse av synen på ekonomisk politik – ut ur den självpåtagna tvångströjan! Mot borgarnas försök att skapa en låglönemarknad med sämre rättigheter, måste vi ställa en offensiv reformpolitik för fler och modernare jobb, en starkare offentlig sektor, en framsynt miljöpolitik och krafttag för jämställdhet mellan män och kvinnor.