Vår följdfråga blir då; vilket indiskt reptrick var det som tog bort ca 350 000 arbetstillfällen inom offentlig sektor från -90 talet och framåt? Om vi en gång haft råd med fler anställda än de 200 000 som Vänsterpartiet kräver vad är det då som hänt som gör att vi inte skulle ha råd med ett folk i arbete nu? Har vi blivit fattigare? På den frågan måste svaret bli nej.
Men kanske J-O Karlsson Fält inte ser full sysselsättning som något eftersträvansvärt längre? För att nå samma sysselsättningsnivå som -90 så behövs ca 500 000 fler arbetstillfällen.
Vänsterpartiet säger att ca hälften av dessa bör tillkomma i offentlig sektor.

För det kan väl inte vara så att du, precis som högern, ser arbete som en kostnad? För oss socialister är det arbetet som står för produktionen och bekostar vår generella välfärd. Att högern påstår att vi inte har råd med ett folk i arbete är en sak men kanske är det så att även f.d. socialister som Jan-Olov anslutit sig till den linjen? Något som för tankarna till Ernst Wigforss polemik mot dåtidens konservativa uppfattning om att vi är ”för fattiga för att arbeta”.
För att använda Wigforss ord; ”Det leder /…/ rakt fram till den fantastiska slutsatsen, att arbete är en lyx (…) Inför den växande arbetslösheten skulle medborgarna alltså bekymrat men undergivet säga till varandra: Vi är för fattiga för att kunna arbeta. Och ju fattigare vi blir, desto mindre har vi råd att arbeta.” ”Det finns inget folk med sitt sunda förnuft i behåll, som i längden kan slå sig till ro med en ekonomisk visdom av detta dårhusmässiga slag.”

Men om vi nu ändå ska diskutera kostnader, vad kostar då 200 000 nya jobb i offentlig sektor? Det är självklart svårt att räkna ut exakt, men vi kan utgå från att 200.000 nya tjänster minskar arbetslösheten med motsvarande antal. Även om tjänsterna tillsätts med personer som redan har arbete ska deras tidigare tjänster i så fall bemannas o.s.v.
Det ger då följande beräkning:

Kostnad 200.000 jobb ca. 65 miljarder Minskade A-kassekostnader och kostnader för arbetsmarknadsåtgärder ca. 50 miljarder Ökade skatteintäkter, arbetsgivaravgifter och momsintäkter ca. 8 miljarder Minskat försörjningsstöd, bostadsbidrag och minskade sjukskrivningskostnader ca. 2 miljarder

Återstående nettokostnad ca. 5 miljarder

Statens budgetöverskott för -04 blev 37 miljarder och för -03 47 miljarder. Alldeles före jul kom ett pressmeddelande från finansdepartementet som visade att statens saldo beräknades bli 30 miljarder bättre än vad som förväntades i våras.

Det är också viktigt att påpeka att en stark offentlig sektor är en oerhört viktig förutsättning och drivkraft för det privata näringslivet.

Det råder ingen tvekan om att det behövs mer personal framför allt i kommuner och landsting. Vi vet att bemanningen är för låg, vi vet att personalen, till allra största delen kvinnor, går på knä med sjukskrivningar och arbetsskador som följd. Vi vet, via Långtidsutredningen, att den framtida offentliga välfärden måste tillföras mer arbetskraft och den visar också på att det går att höja skatterna för att fixa det. De har i sina prognoser räknat med en ökad privatkonsumtion på 50 % fram till år 2020 medan den offentliga konsumtionen endast ska tillåtas öka med mindre än 15 % undersamma period. Vi menar att det är fullt möjligt att avstå en del av den framtida privata konsumtionsökningen för att möjliggöra en starkare offentlig sektor

Söderhamn har precis som många andra kommuner blivit tvungen att skära i sina verksamheter under -90 talet. Det har självklart lett till höga sjukskrivningstal och otrygghet. Men Vänsterpartiet har under den gångna mandatperioden tillfört kommuner och landsting… miljarder. Om offentlig sektor skulle tillåtas växa till samma storlek som i mitten av -80 talet skulle offentlig sektor ha 100 miljarder till vård, skola omsorg m.m. Välbehövliga resurser såväl i Söderhamn som andra kommuner. Söderhamn har p.g.a. av hög arbetslöshet drabbats av utflyttning som i sin tur leder till lägre skatteintäkter och osäkerhet inför framtiden. Det är därför förvånande att Jan- Olov avvisar ett krav som Söderhamn skulle ha stor nytta av. Eftersom Vänsterpartiet är ett feministsikt och socialistiskt parti så ser vi att en satsning på offentlig sektor gynnar solidariteten i samhället och kvinnors situation.

Visst kan kooperativ verksamhet vara ett komplement till offentlig sektor. Problemet idag är att kooperativ verksamhet ersätter istället för kompletterar den offentliga sektorn p.g.a. nedskärningar. Ansvaret läggs då på enskilda, alltför ofta kvinnor, att lösa situationen. Det leder till ökande orättvisor bl.a. för att det är de resursstarka som oftast kan engagera sig i ett kooperativ.

Vi har ett politiskt ansvar att driva på för att öka delaktigheten och inflytandet inom offentlig sektor. Vänsterpartiet har tagit fram en rad förslag för att möjliggöra det genom exempelvis självstyrande enheter där de anställda ska få möjlighet att utifrån gällande mål bedriva verksamheten. Det kan innebära att de själva beslutar om hur lång deras arbetsvecka ska vara, hur mycket de vill satsa på fortbildning, arbetskläder m.m.

Alternativet till Vänsterpartiets politik är fortsatt hög arbetslöshet, fortsatta nedskärningar, ökad avgiftsfinansiering och mer oavlönat omsorgsarbete för kvinnor. Vi tar som socialistiskt och feministiskt parti ekonomiskt ansvar genom att föreslå 200 000 nya jobb i offentlig sektor eftersom behoven där är störst. Vi vet att vi har ett starkt stöd för en sådan politik. Många opinionsundersökningar visar dessutom att medborgarna är beredda att betala mer i skatt förutsatt att det leder till en förbättrad vård, omsorg och skola.

Vänsterpartiet har modet att ta kampen mot arbetslösheten på allvar och vi är beredda att försvara och bygga ut den offentliga välfärden.

Ulla Andersson, Yvonne Oscarsson, Conny Englund och Ann-Rennée Forsström
Vänsterpartiet

Uppdaterades: 25 feb 2006