Nyligen föreslog Vänsterpartiet att man ska stoppa privatskolor från att dela ut skattemedel till vinster. Förslaget följdes av i bästa fall trötta suckar från borgerliga debattörer, inte sällan med hänvisning till att vinsterna är nödvändiga för att utveckla skolan. Det talades föraktfullt om att ”förbjuda vinst”, när de verkliga frågorna är avgörande för välfärdsbygget: Vad ska man göra vinst på? Och hur använder vi bäst våra gemensamma medel?

Vi har tittat i statistiken från SCB och konstaterar att alla privata vård-, skol- och omsorgs­företag totalt tar ut nästan tio miljarder i vinster per år. Omräknat till Gävleborgsperspektiv innebär det 300 miljoner. Detta är i all huvudsak pengar som de fått från oss skattebetalare. Bara de privata vårdbolagen i vårt län, Manpower (Sandviken), Mitt Hjärta AB (Ljusne, Alfta, Bollnäs och Hudiksvall), Carema (3 i Gävle), Per Ahlström Familjeläkarmottagning (Söderhamn), Hälsingeläkarna AB (Harmånger) och Praktikertjänst i Gävle tar ensamt ut ca. 100 miljoner per år till glädje för sina aktieägare. Dessa summor nämns knappt i media men väljarna förtjänar att få veta vad som står på spel. Nästan en tredjedel av länets hälsocentraler är alltså privata och 36% av dem ägs av riskkapitalbolag! Dessutom är den genomsnittliga avkastningen hos sjukvårdsbolagen dubbelt så hög som hos övriga privata företag.

Högern menar att dessa vinster gör att vården blir bättre. Detta påstående är rent påhitt. Självklart finns det alltid enstaka undantag, men den seriösa forskning som finns visar tydligt att offentligt ägd och icke-kommersiell vård är bättre och mer effektiv än privat och kommersiell sådan. Den mest omfattande studien sammanfattar över tjugo år av tidigare forskning och jämför tusentals sjukhus och vårdcentraler över hela världen.

Ett annat löst påstående i detta sammanhang är att vinsterna är nödvändiga för att vi ska kunna välja vårdcentral fritt. Det är goddag yxskaftargumentation! Självfallet kan vi ha valfrihet även om vi endast skulle ha offentligt ägda skolor, omsorgs- och vårdgivare. Slöseri med skattemedel är helt enkelt inte samma sak som valfrihet. Det nuvarande systemet är snarare ett hinder för valfrihet då det gör att skolor, vård- och omsorgsgivare i rika områden får mer resurser än andra områden – alltså förhindrar det att vård ges efter behov. Det är inte valfrihet. Det är en gåva till de redan privilegierade.

Det kan självklart finnas möjligheter att effektivisera vården och omsorgen. Till exempel genom att personalen får större kontroll över sin arbetsplanering och bättre kan använda sin kreativitet. Men den potentialen ska resultera i bättre arbetsvillkor och högre kvalitet, inte större kapitalavkastning.

100 miljoner är inte småpengar. För 100 miljoner skulle vi kunnat anställa 270 undersköterskor. Eller så skulle vi kunna ge gratis tandvården för vissa grupper. För att inte tala om vad vi skulle kunna göra med 300 miljoner. Att bara slänga bort en sådan summa för några låtsasargument vittnar knappast om seriositet.

Ulla Andersson, riksdagsledamot.

Alf Norberg, oppositionsråd i landstinget.

Uppdaterades: 15 sep 2010