Kapitalismen har alltid haft många ansikten, där det mest användbara har varit despotismen och cynismen. Att roffa åt sig så mycket det går genom lagar och regler som förstärker deras osolidariska sätt att bygga ett samhälle för alla, är och har alltid varit dess mål. Det har vi sett sedan länge i den så kallade tredje värden, där man på bekostnad av arbetarklassen har privatiserat de företag som ger inkomst till staten. Inkomst som skulle kunna finansiera samhällets uppbyggnad. Idag har de blivit en pengamaskin för kapitalister, som agerar utan något som helst moraliskt ansvar eller samhällsansvar.

Man har privatiserat banker, naturresurser, företag, pensionspengar, skola, sjukvård, apotek, och försäkringar. Inte minst, har man idag dessutom privatiserat havet, med målet att fortsätta pumpa in pengar i några få människors fickor. Fickor tillhörande de som blir rikare och rikare medan arbetarklassen blir fattigare och fattigare. Arbetarklassen måste jobba för mindre och mindre lön, de ges sämre och sämre vård och slavar mer och mer för varje dag.

Vad har vi, representanter för arbetarrörelsen i Latinamerika, gjort för att sätta stopp för den exploatering som har förslavat folket? Jo, vi har suttit och varit för passiva. Fackförbundet har inte tagit fajten, vänsterpartierna har marknadsanpassat sig i väntan på… Just det – i väntan på vadå?

Demonstrationerna har varit många i flera av Latinamerikas länder. Framför allt i Chile, där gymnasieelever och universitetsstudenter sedan 6 månader tillbaka har demonstrerat för att skolan ska vara statlig och inte privat. De är tydliga med sitt budskap i demonstrationerna – skolan ska inte behöva kosta dem några pengar, den ska vara statligt finansierad och på så sätt ge arbetarklassbarn rätt till utbildning. Därför att utbildning är en rättighet, det är grunden som bygger landet och samhället. Den grunden är en investering, inte en kostnad som man kan spara in på genom att privatisera och endast låta privilegierade elever med föräldrar som har pengar få tillgång.

De demonstrerar och kräver en ny konstitution, där man stiftar nya lagar som säkrar naturresurserna och bekämpar exploatering. Där det är självklart att nationalisera koppargruvorna och andra industrier som tillhör folket. De demonstrerar för att ha allmän och statligt finansierad sjukvård, en sjukvård som är för alla och inte bara för de som har pengar.

Studenterna demonstrerade ensamma i början, facket och de politiska partier som representerar arbetarklassen var inte med, de tyckte inte att det var deras kamp. Idag har de vaknat till liv; arbetarrörelsen, facket, föräldrar, mödrar, systrar, barn, socialistiska och kommunistiska partier, är idag tillsammans på gatorna och demonstrerar för att de vill ha rättvisa efter en långvarig kapitalistiskt finansierad diktatur. De vill ha det samhälle som man skulle ha fått efter diktaturens fall, men som ingen gav dem. De vill ha ett samhälle som ger dem hopp och tro på att det är möjligt att bygga ett solidariskt samhälle, ett rättvist samhälle. Eleverna kämpar inte bara för skolan. De kämpar för morgondagens samhälle, för sin framtid och för nationens framtid.

Här i Sverige går vi samma väg, skolan privatiseras, apotek säljs, sjukhusen privatiseras, äldreomsorg privatiseras, statliga företag har sålts, försäkringar ligger mer och mer i kapitalismens händer. Den här verkligheten skrämmer mig.
Det andra människor kämpar för i tredje världen, med livet som insats, bör tas som exempel för att kunna föra vår kamp här i Sverige och kunna visa för folket att kapitalismen har misslyckats och att den sanna vägen är socialismen där jämställdhet är grunden, där vi tar hand om varandra där vi tillsammans kan bygga för framtiden.
Vi har som arbetarklassen möjligheterna och ansvaret att kunna ta gatorna och säga att vi inte vill ha den försämring och nedmontering av samhällstryggheten som pågår just nu. Arbetarklassen och framför allt facket ska vara där framme och ta över gatorna när dess medlemmar blir utförsäkrade för att det är vårt problem. Facket ska vara där framme när man säljer skolorna för att det är vårt problem. Facket ska vara där framme varje gång man säljer sjukhusen, apotek och våra försäkringar för att det är vårt problem. Arbetarklassen kan inte vara rädd för att göra revolt, vi kan inte vara rädd för att säga nej, inte mer. Vi kan inte vara rädda för att strejka, vi kan inte längre begränsa oss.
Jag hoppas att eleverna i Sverige inte behöver gå samma väg. Jag hoppas att eleverna i Sverige inte är där på gatorna en dag utan sina föräldrar, utan arbetarrörelsen, utan facket och utan vänsterpartierna.
Jag hoppas att samhället i Sverige inte förändras till det sämre som i Chile just nu. Det är därför vi måste engagera oss nu!
För att vi inte ska sitta framför våra barn imorgon och tala om för dem, att samhället ser ut som det gör för att vi inte vågade ta fajten.
Gatorna är tomma!
Upp till kamp!

Mario Izquierdo
Facklig Politisk Ansvarige
DS Vänsterpartiet Gävleborg
Mob. 0733 85 65 05

Uppdaterades: 02 nov 2011