Vi som kallar oss, eller för den delen blir kallade, politiker löper alltid risken att tappa förankringen i den vardag vi en gång kom från. För min egen del hoppas jag innerligt att jag aldrig hamnar där. Och ska jag vara ärlig är risken rätt liten, åtminstone än så länge, för politiker är bara en av mina etiketter. Det är långt ifrån hela min verklighet.
.
Mitt heltidsarbete är trots allt hos Polismyndigheten där jag jobbar som utredare med inriktning mot ungdomsbrottslighet. Det är ett yrke jag trivs otroligt bra med, även om det stundtals är modfällande och frustrerande. Men jag får chansen att göra skillnad för människor och det är något jag känner stor stolthet över. Jag får inte vackla i vad som är rätt. Alla, oavsett vilken roll de har i en utredning förtjänar att behandlas korrekt och rättvist. Personliga åsikter kan aldrig få väga in i hur jag förhåller mig till det jag utreder.
.
När mina åsikter däremot får komma fram är när jag är privatperson och politiker. Då kan jag dra erfarenheter från mitt arbete för att bättre forma mina tankar och min förståelse av samhället och kunna komma med idéer som kan förbättra saker strukturellt.
.
Att arbeta inom rättsväsendet är alltid intressant, men när lag och ordning får den enorma tyngd den fått i samhällsdebatten blir det nästan… lite pikant. Nu tävlar politiska företrädare i att vara tuffast mot brottsligheten, som om vi spenderat all tid före detta med att bjuda in kriminella till kuddrum och servera dem saft och bullar. Inte riktigt den verklighet jag upplevt…
.
Jag är den första att skriva under på att det finns brister i lagstiftningen, särskilt när det gäller brottsoffers upprättelse och hur vi ska hantera de fall där samhället faktiskt behöver en paus från vissa individer.
.
Men nu vill flera partier sänka straffmyndighetsåldern och här tappar jag helt förståelsen. Tror man på fullt allvar att det blir bättre av att straffa ännu yngre barn, när all forskning visar att deras konsekvenstänk är långt från färdigutvecklat? När vi dessutom ser hur vissa ungdomar till och med upplever status av att bli kontrollerade av polisen? Att befästa en kriminell identitet är bland det mest kostsamma vi kan göra, både för individen och för samhället.
.
Vi behöver bryta den banan, inte förstärka den. Och dessutom finns det redan lagstiftning som ger oss möjligheter att omhänderta och utreda barn och unga som ännu inte är straffmyndiga. Lagen om vård av unga och lagen om unga lagöverträdare används dagligen. Skillnaden är att de leder till insatser hos instanser som faktiskt är utformade för att behandla, stötta och förebygga.
.
Och om vi nu ska tala om åtgärder som faktiskt fungerar, då måste vi börja prata om förebyggande arbete på riktigt. Det handlar om trygga skolor med tillräckligt med resurser inte marknadsexperiment, fritidsgårdar som är öppna när ungdomar behöver dem, socialtjänst som kan jobba uppsökande istället för brandsläckande. Det handlar om att minska barngrupperna i förskolan, ge föräldrar stöd tidigt och bygga samhällen där barn och unga möter vuxna som har tid att se dem. Det är sådant som i praktiken stoppar brottslighet, inte tomma löften om hårdare tag. Men det kräver vilja att investera i människor, inte bara i retorik. Och det kräver tålamod!
.
Det finns inga belägg för att en sänkt straffmyndighetsålder skulle minska brottsligheten. Det är ren obildad populism. En lättköpt poäng från politiker som saknar idéer om vilka åtgärder som faktiskt skulle göra skillnad och därför försöker föra väljare bakom ljuset.
.
Jag pratar gärna om ungdomar och brottslighet med valfri borgare eller socialdemokrat som vill lyssna på någon som fortfarande har båda fötterna kvar i verkligheten.
Det här är en krönika skriven av Joel Nordkvist, distriktsordförande för Vänsterpartiet Gävleborg.
