I boken ”Sharon och min svärmor ” av Suad Amiry finns ett stycke som beskriver åttonde mars: ”Amal och de övriga demonstrerande palestinska kvinnorna hade för länge sedan beslutat sig för vad kvinnodagen i Ramallah handlade om. Det är den enda dagen då kvinnor kan bevisa för alla män, så väl för palestinska som för israeliska, att de på egen hand kan organisera en av de största anti-ockupationsdemonstrationerna.”…”Det är den enda dagen då kvinnor visar sina dolda anti-män-känslor under banderollen Gör slut på ockupationen”
Åttonde mars firas och manifesteras på olika sätt världen runt. Och visst känner man vördnad för de palestinska kvinnornas trots och oräddhet när de demonstrerar frimodigt och öppet och faktiskt riskerar att bli trakasserade, besjutna och arresterade av israeliska soldater. Vi ska, på den internationellla kvinnodagen, ge vårt stöd till kvinnor ute i världen som kämpar mot förtryck och orättvisor. Vi ska uppmärksamma alla kvinnor som stympas och våldtas i de krig som pågår. Vi ska prata om och tänka på de 70 000 kvinnor som dör varje år för att de inte har tillgång till säkra och legala aborter. Men vi ska absolut inte slå oss till ro och tycka att vi borde vara nöjda som vi har det. Att vi egentligen har det jämförelsevis bra och inte har någon anledning att knyta nävarna och demonstrera på kvinnodagen. Så länge kvinnor misshandlas och våldtas, så länge män köper sex och tycker sig vara i sin fulla rätt att köpa en annan människas kropp, så länge kvinnor har sämre c hans på arbetsmarknaden och lägre lön, så länge det förekommer diskriminering på grund av kön ska kvinnokampen fortsätta. Att se, uppmärksamma och göra motstånd mot kvinnoförtryck och orättvisor p g a kön varhelst det förekommer – det är att göra gemensam sak med våra medsystrar ute i världen. För det handlar i grunden om samma slags maktordning och strukturer. Det tar sig bara olika uttryck beroende på sammanhang.

Marita Engström

Uppdaterades: 05 mar 2006