Författare: gavleborg

Som RSO (Regionalt Skyddsombud) och HSO (Huvudskyddsombud) har jag mycket kontakt med arbetsmiljöverket och har lagt märke till de nya förutsättningar vi får. Dagligen möts jag av olika attityder?vad menas? som utvecklas från denna typ av förändringar.

Det dagliga arbetsmiljöarbetet i dagens samhälle har hårdnat eller rent av försämrats, på grund av regeringens tidigare besparingar på Arbetsmiljöverket och nedläggningen av Arbetslivsinstitutet.

Det tidigare statliga bidraget till fortbildning av skyddsombud har också försämrat förutsättningarna att jobba för säkrare arbetsplatser och säkrare arbete.

På arbetsplasterna har Arbetsmiljölagen blivit mer ett redskap som man konsulterar, istället för den lag som man verkligen ska följa. En följd av detta är också att inspektörer från arbetsmiljöverket mer och mer uppfattas som konsulter än som myndighetsutövare. Allt detta skapar sämre förutsägningar för oss skyddsombud att ställa krav på en bättre arbetsmiljö. Arbetsgivarna har fått mer utrymme att genomföra försämringar på arbetsplatserna.

Vi har ett samhälle där den tekniska utvecklingen ligger långt före många andra länder och jag anser att denna utveckling borde skapa förutsättningar för att göra arbetsmiljön bättre – inte sämre. Som RSO och HSO vill jag inte ge upp kampen om en förbättring på det här området, men jag vill inte heller bli bemött som om jag ställer för högra krav, när jag påtalar problem i arbetsmiljön.

Om inspektören inte lyssnar eller tar hänsyn till det vi ombud säger, för att han ska få ett bättre perspektiv på de problem som finns i det lokala arbetet, är det en tillbakagång i tiden. Till en tid där dålig arbetsmiljö accepteras.

När jag lyfter problem i den psykosociala arbetsmiljön, vill jag inte höra av arbetsmiljö inspektören att han i sitt arbetsliv minsann jobbade ackord utan problem. Jag vill inte på grund av sådana uttalanden få det antytt att jag som skyddsombud ställer för högra krav, när faktum är att jag gör mitt jobb. Jag vill inte bli bemött som om det är tillåtet och helt ok att jobba under ständig stress, under press, under en psykosocialt sett ohälsosam arbetsmiljö. Arbetsmiljölagen är till för att vi ska ha ett god arbetsplats och en bra hälsa när vi jobbar och när vi inte jobbar, även psykosocial hälsa. Ständig stress har blivit en vardags problem på varje arbetsplats och idag anses inte vara en hälsofråga av inspektörerna,  vad ska då anses vara det? Är detta det nya samhället, det nya arbetslivet?

Jag vill inte dra alla över en kam. Jag har också fått bra respons från många av arbetsmiljöverkets inspektörer. Inspektörer som varit både stödjande och pådrivande i arbetsmiljöarbetet. Min poäng är att det inte ska kunna uppfattas som om Arbetsmiljöverket är en konsult. De ska agera som den myndighet de är och utifrån det ställa krav på arbetsmiljön som ligger i fas med den tekniska utvecklingen. Så får vi bra arbetsplatser med bra arbetsmiljöer.

Var och en av oss vill ha ett drägligt liv och känna att vi är hela i kroppen och sinnet den dag vi går i pension.

Mario Izquierdo

Livsmedelsarbetareförbundet

RSO / HSO

Vänsterpartiet Gävle

Dagens unga har fått ett ovälkommet arv, nämligen diverse allvarliga miljöproblem som är en konsekvens av rovdrift på natur och naturtillgångar. Många känner en desperation inför uppgiften att ta hand om dessa. Jag fokuserar det samhällssystem vi har framför allt i den rika och utvecklade världen, nämligen kapitalismen, vars enskilt största mål är maximerade vinster. Här sker de största utsläppen av både växthusgaser och diverse miljögifter. Det är mycket svårt att förena kapitalismen med att värna om miljön, då varje insats för att spara på miljön kostar pengar och minskar vinsterna. USA:s president Bush att ratificera det världsomspännande Kyotoprotokollet, eftersom insatser för att minska utsläpp av växthusgasen koldioxid skulle inverka ekonomiskt hämmande på industrin där. USA står för en stor andel av utsläppen i världen.

Vänsterpartiet har sedan lång tid prioriterat miljöfrågorna och har integrerat dessa inom flera politikområden. Sedan 2008 har partiet även antagit ett grundläggande ekologiskt förhållningssätt i partiprogrammet, som tydliggör människans relation till naturen, och därmed vår politiska utgångspunkt vid nyttjande av resurser. På många sätt är Vänsterpartiets politik unik. Förutom att den på många områden är den mest utvecklade i form av konkreta förslag, så förenar vi som enda parti miljöpolitiken med ett klass- och genusperspektiv och global rättvis fördelning. Varken individen själv eller marknaden kommer att kunna lösa de stora utmaningar vi står inför. Gemensamma lösningar i form av investeringar samt styrmedel, som bygger på principen att förorenaren betalar, är nödvändiga förutsättningar för en solidarisk fördelning av våra begränsade resurser.

En av de stora bovarna när det gäller utsläpp av växthusgaser är de transporter som sker på vägar och dessa måste på sikt utföras av fordon som är ekologiskt hållbara. Bensin- och dieselbilar måste successivt fasas ut. Vänsterpartiet anser att det krävs en rad åtgärder. Miljöbilar får inte bara kopplas till drivmedlet, utan måste i högre grad vara energieffektiva. Styrmedlen ska därför vara inriktade på att gynna energieffektiva fordon. Det är också värt att notera att den etanol som tillverkas i Sydamerika inte framställs under acceptabla former, då arbetarna t ex inte har fackliga rättigheter och barnarbetare används samt att regnskogar huggs ned för att ge plats åt sockerrören som etanolen tillverkas av. Sedan transporteras denna etanol över halva jordklotet hit till Sverige, för att vi ska ha miljövänligt drivmedel i våra bilar. Miljövänligt? Knappast! Solidariskt? Nej! Vi måste själva producera våra drivmedel lokalt av förnybara energikällor.

Därför måste vi också satsa på att utveckla kollektivtrafiken. Vi bör sträva mot gratis, dvs skattefinansierad, kollektivtrafik. Vi måste också satsa på att förbättra järnvägarna så att de blir moderna och att vi får dubbla spår så att vi slipper de flaskhalsar som finns och som orsakar förseningar. Alliansregeringen satsar futtiga 800 miljoner på järnväg i hela riket. Detta ska vi jämföra med att det kostar 25 miljarder att bygga dubbelspår efter ostkustbanan. Det om något visar vilken usel politik man för när det gäller att utveckla kollektivtrafiken.

Elisabeth Swedman

Miljöpolitiskt ansvarig

Vänsterpartiet Gävleborg

Majoriteten av de förseningar och störningar som drabbat järnvägstrafiken under de senaste åren beror på ett slitet och överbelastat järnvägsnät. Det behövs alltså en kraftig ökning av banunderhållet under de närmaste 10 åren för att Trafikverket på allvar ska kunna minska förseningar för resenärer och gods..

I detta läge aviserade den borgerliga regeringen i mitten av april en engångssatsning på 800 miljoner kronor till järnvägen. Då verkade det som att de dragit lärdomar av de senaste årens järnvägskaos.

Men efter att ha granskat budgetförslagen kom vi snabbt fram till att det inte fanns en enda ny krona avsatta till banunderhåll. I denna moderatledda budgetsåpa gick engångssatsningen till att täcka en del av de svarta hålen som fanns i Trafikverkets budget. Det fattas alltså fortfarande nya pengar för att minska förseningarna och öka godtrafiken.

Den moderatledda regeringen försöker slå blå dunster i ögonen på folk och få svenska folket att tro att deras återgärder kommer att skapa ett robust järnvägssystem. Vi kan konstatera att de med all tydlighet har tappat förmågan att se vad som behöver göras för att järnvägen ska börja fungera på ett acceptabelt sätt. 

Vänsterpartiet vill på allvar minska förseningar för gods och människor genom att kraftigt öka kapaciteten på järnvägen. Vårt första delmål är att minska tågförseningarna med 50 procent och öka godskapaciteten med 50 procent. Vi stödjer oss på Trafikverkets beräkningar om att det behövs i storleksordningen 2 miljarder mer per år under de närmaste 10 åren.

Antagligen finns det idag en majoritet i riksdagen som är för en återreglering av järnvägen. Återreglering är en nödvändighet för att få järnvägen att fungera och tågen gå i tid. Vi är övertygade om att hållbara järnvägstransporter kräver både mer resurser och ett sammanhållet och effektivt järnvägssystem.

Siv Holma Trafikpolitisk talesperson och riksdagsledamot

Ulla Andersson riksdagsledamot

Bägge Vänsterpartiet

Sedan en tid tillbaka har jag funderat på den viktiga funktion som språket har i kampen för förändringar både i det fackliga och det politiska arbetet. Den socialistiska terminologin och det socialistiska språket i kampen för ett bättre samhälle har blivit passivt eller till och med glömts bort i det dagliga språkbruket. Istället har man gett utrymme för ett nytt språk, ett nytt sätt att skapa och föda kolonialism.

Genom denna förändring skapas också ett nytt imperium som, ännu en gång, försvagar kampen för socialism. Visst kan saker och ting moderniseras, många gånger, men att modernisera får inte vara detsamma som att glömma bort, inte detsamma som att skänka bort tidigare historia, språk och terminologi. När det socialistiska språket inte används för att föra fram socialistiska tankar, är kampen för socialistiska värderingar förlorad. Det är ord som: Solidaritet, socialism, arbetarklass, revolution, gerilla, proletariat, kamrat, Che Guevara, Joe Hill, Mandela, Simon Bolivar, kapitalism, imperialism, exploatering, tortyr, svält, listan kan vara lång. Dessa ord måste betyda något, måste säga något.

Ord som tillhör det socialistiska tänkandet är många, och det är viktigt att reflektera och börja använda dem så som det gjorts tidigare. Det känns ibland som om det finns en dold skam, som på ett eller annat sätt förhindrar kampen. Det kanske är dags för eftertanke, och reflektion för att hitta tillbaka till de socialistiska värdeorden.

Ett exempel på förändring i språket som betyder oerhört mycket för mig, är orden ”Amerika”  och ”amerikan”. Ord utan mycket vikt kanske många anser, men ändå ord med så mycket makt när de används. Vad avses egentligen med ordet ”Amerika”? Avses USA, eller Förenta Staterna, eller avses hela den amerikanska kontinenten? (Nordamerika, Centralamerika, Sydamerika).

Frågan fascinerar mig eftersom kolonialism och imperialism återspeglas i språket. Jag som amerikan från Chile vet att när någon uttalar ordet amerikan ingår inte jag i det sammanhanget. Här har jag uteslutits. Det har skapats ett imperium där jag inte är amerikan för att jag inte är från USA eller ”Förenta Staterna”. Jag förblir en ”Sydamerikan”.

Alla som säger ”Amerika” och ”amerikaner” på ett sätt som endast åsyftar Nordamerika, legitimerar att imperialismen tar över språket.

I följande text flera exempel på ord, där det socialistiska språket ersatts av moderna kapitalistiska uttryck:

 Kund > Patient

Marknadsekonomi – Kapitalism

Konkurrenskraftig – Exploatering

Terrorist – Befrielsekämpe

Vandalism – Demonstrerande ungdomar

Konkurrera – Privatisera

Invandrare – Flyktingar

Mario Izquierdo