Dagen innan julafton skickade regeringen ut en remiss med förslag på historiska försämringar av sjukförsäkringen. Planen är att de nya reglerna ska träda i kraft redan vid halvårsskiftet 2008. I och med detta vältrar Reinfeldt över kostnader på Sveriges kommuner.

Sjuka får socialbidrag istället för sjukpenning

Dagen innan julafton skickade regeringen ut en remiss med förslag på historiska försämringar av sjukförsäkringen. Planen är att de nya reglerna ska träda i kraft redan vid halvårsskiftet 2008. I och med detta vältrar Reinfeldt över kostnader på Sveriges kommuner.
Fredrik Reinfeldt tycker att det ska löna sig att vara högavlönad och frisk. Därför sänker han ersättningarna för alla som haft oturen att drabbas av ohälsa och arbetslöshet. Och därför föreslår regeringen i remissen att sjuka ska få socialbidrag istället för sjukpenning.
Enligt regeringens förslag ska man bara kunna vara sjukskriven ett år. Endast om man har livshotande sjukdomar ska man få förlängd sjukpenning i högst 18 månader med sänkt ersättning från 80 till 75 procent.  
Om man blir sjuk igen efter dessa 18 månader och är arbetslös ska man med Reinfeldts nya regler inte längre få sjukpenning. Även om det är livshotande. Då hänvisar Reinfeldt oss till socialbidrag.
Som socialbidragstagare i Stockholm får man inte ens ett SL kort numera. Hur ska man då ha råd att besöka sjukhus, nära och kära? Och vart är vi på väg? Vad är det som säger att en svårt sjuk människa som i ena stunden inte ens har rätt till ett SL kort, i andra stunden ska ha rätt till lika bra och dyr vård som självaste Reinfeldt?
Arbetsförmågan hos sjukskrivna ska enligt förslaget redan efter 6 månader prövas mot hela arbetsmarknaden. Om en sjukskriven förskolelärare med ryggont från Borlänge kan ta ett jobb som exempelvis spärrvakt i Stockholm går hon miste om sin ersättning. Även om hon aldrig skulle få jobbet som spärrvakt. Regeln urholkar anställningsskyddet och gör att många sjukskrivna kommer att förpassas till arbetslöshet eller socialbidrag.
Regeringen motiverar de sänkta ersättningsnivåerna och tidsgränserna med att det ökar incitamenten att arbeta. Men på vilket sätt ökar incitamenten hos en kvinna med bröstcancer, trafikskada eller depression av att hon blir fattigare? Problemet är ju att man som sjuk inte har full arbetsförmåga. Och på vilket sätt tillfrisknar man snabbare av att ha den ekonomiska stressen som gnager på livet?
Reinfeldt gör miljardbesparingar på sjuka, trots att överskotten i sjukförsäkringen uppgår till 14 miljarder kr bara i år. Men istället för att överskotten kommer oss försäkrade tillgodo, används de för att finansiera sänkta skatter för landets miljonärer och bidrag till överklassnära tjänster.
I och med att allt fler människor som är sjuka tvingas söka socialbidrag så kommer kommunernas utgifter att öka. Regeringen har dock inga som helst planer på att ersätta kommunerna för denna enorma förändring.
I regeringens budget för 2008 fryses statsbidragen vilket innebär kraftiga nedskärningar i välfärden på sex miljarder år 2010 och 3,2 miljarder år 2009. I och med försämringarna för sjuka måste kommunerna skära ner ytterligare på välfärden för att finansiera det ökade behovet att försörjningsstöd.
Vi vet att människor är både starka och ömtåliga, därför vill vi värna om den solidariskt finansierade sjukförsäkringen. Plånbokens tjocklek får inte avgöra våra möjligheter att leva ett värdigt liv.

LiseLotte Olsson, riksdagsledamot för Vänsterpartiet i socialförsäkringsutskottet

Karin Nilsson, oppositionsråd Vänsterpartiet Sandviken

Marita Engström, kommunalråd Vänsterpartiet Gävle

Under hösten uttalade Finansminister Borg en viss oro över utfallet av avtalsrörelsen 2007. Han föreföll vara speciellt bekymrad över de löneökningar som de lägst avlönade grupperna hade lyckats tillskansa sig: de nya lönenivåerna hotade tydligen den fortsatta sysselsättningstillväxten. Finansministern deklarerade i budgetdebatten den 20 september förra året

 Under hösten uttalade Finansminister Borg en viss oro över utfallet av avtalsrörelsen 2007. Han föreföll vara speciellt bekymrad över de löneökningar som de lägst avlönade grupperna hade lyckats tillskansa sig: de nya lönenivåerna hotade tydligen den fortsatta sysselsättningstillväxten. Finansministern deklarerade i budgetdebatten den 20 september förra året att

"Vi vill fortsätta att reformera arbetsmarknaden. Avtalsrörelsen gav löneökningar som dämpar sysselsättningsökningen år 2009 och 2010. Vill vi komma tillbaka till full sysselsättning måste vi genomföra ytterligare åtgärder. […] Det är därför vi föreslår en närmare koppling mellan arbetslösheten i en viss kassa och de avgifter som utgår."

Genom att "åstadkomma ett tydligare samband mellan avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen och arbetslösheten", minskar systemets allmänna karaktär och dess riskspridning. Det innebär att avgifterna till arbetslöshetsersättningen kommer att höjas mest i de sektorer där arbetslösheten är hög. Den fackliga organisationsgraden i dessa sektorer riskerar att sjunka. Politikens syfte är tydligt: lönerna hålls nere i de sektorer där de redan är låga.

Regeringen ser med andra ord de fackliga låglönesatsningarna som ett ekonomiskt problem och vidtar därför åtgärder för att trycka ned dessa krav. Samtidigt stimulerar regeringens politik köpkraften hos de grupper i samhället som fått mycket stora löneökningar och som kunnat bygga upp stora förmögenheter.

Jag har för min del svårt att förstå att löneökningar på ca 4% för grupper vars löner länge släpat efter jämförbara grupper skulle kunna utgöra ett hot mot sysselsättningen, eller att lågavlönade kvinnor som äntligen fått en liten del av de löneökningar de är berättigade till kan ses som ett problem.

Det vore mer naturligt att Finansministern i stället riktade sin uppmärksamhet mot de grupper som ökat sina inkomster mest på senare tid. Till dessa hör de verkställande direktörerna i Sveriges 100 största företag. Mellan 2005 och 2006 höjde dessa sina löner med i genomsnitt 17 procent – nästan 6 gånger mer än vad de övriga anställda i företagen fick.

Som exempel kan vi ta Ericsson. 2006 höjde Ericssons vd Carl-Henrik Svanberg sin fasta lön med 1,5 miljoner kronor. Detta var tre gånger mer än vad alla 80 arbetare på Ericssons Kistafabrik tillsammans fick dela på. Teknikföretagens direktörer har höjt sina löner med 80 procent mellan 2003 och 2005, medan de anställda under samma tid fick löneökningar på 6 procent.

Finansministerns sätt att resonera om riskerna med höga löneökningar borde gå att tillämpa även här. Om börsbolagens verkställande direktörer, vars löner motsvarar ca 34 industriarbetarlöner, kunde nöja sig med samma löneökningar som deras anställda, så skulle sysselsättningen i företagen i så fall kunna öka. Trots att parallell är uppenbar, är det något som får oss att tvivla på att finansministern ser ett sådant samband.

Har finansministern någon strategi för att kunna påverka direktörernas vidlyftiga löneökningar?

………………………………………

Ulla Andersson (v)

Levande fäbodar

Levande fäbodar är ett kultur historiskt arv som vi måste försöka bevara. De har än i dag en stor betydelse dels för att förstå hur många tidigare levde men också för att möjliggöra en god djurhållning, öppna landskap och för att utveckla turismen. Staten har ett ansvar för att underlätta för de få människor som idag har valt att jobba med och på en Levande fäbod.

Skriftlig fråga

Till jordbruksminister Eskil Erlandsson

Levande fäbodar

Levande fäbodar är ett kultur historiskt arv som vi måste försöka bevara. De har än i dag en stor betydelse dels för att förstå hur många tidigare levde men också för att möjliggöra en god djurhållning, öppna landskap och för att utveckla turismen. Staten har ett ansvar för att underlätta för de få människor som idag har valt att jobba med och på en Levande fäbod.

Såvitt jag vet så har Norge och Sverige olika sätt att hantera ersättning. I Norge om ett rivet djur inte kan påträffas lämnas "fallet" öppet ifall djuret senare påträffas men i Sverige så stängs möjligheterna för senare ersättning.

Många gånger kan det vara svårt att hitta de djur som blivit slagna av rovdjur eftersom många fäbodar låter djuren beta på skogen. Om Sverige skulle införa en liknande hantering som Norge skulle det skapa  bättre förutsättningar för en fäbod att kunna få ut ekonomisk ersättning för den skada som den drabbats av.

Utifrån ovanstående vill jag fråga Statsrådet Eskil Erlandsson följande:

Avser Statsrådet att se över möjligheterna att hålla " fall " öppna så att ersättning kan betalas ut senare när djurkroppen påträffats?

Ulla Andersson

Riksdagsledamot

Vänsterpartiet

Centerpartiets Anders W Jonsson och Magnus Svensson svarar i Hälsinge Kuriren på vår tidigare debattartikel. Där presenterade vi en undersökning från Riksdagens Utredningstjänst som visar att regeringens politik har gett en genomsnittlig stockholmare 4 800 kronor mer om året jämfört med den genomsnittlige invånaren i Gävleborg. De tre län som fått minst av regeringens skattesänkningar är Norrbotten, Jämtland och Gävleborg, men nästan alla län i landet har fått betydligt mindre än Stockholm län. Det är talande att Jonsson och Svensson väljer att genom hela sin artikel tiga om det resultatet.

C tiger om ökade klyftor

Centerpartiets Anders W Jonsson och Magnus Svensson svarar i Hälsinge Kuriren på vår tidigare debattartikel. Där presenterade vi en undersökning från Riksdagens Utredningstjänst som visar att regeringens politik har gett en genomsnittlig stockholmare 4 800 kronor mer om året jämfört med den genomsnittlige invånaren i Gävleborg. De tre län som fått minst av regeringens skattesänkningar är Norrbotten, Jämtland och Gävleborg, men nästan alla län i landet har fått betydligt mindre än Stockholm län. Det är talande att Jonsson och Svensson väljer att genom hela sin artikel tiga om det resultatet.

Jonsson och Svensson gör det enkelt för sig: i deras beskrivning är det inte högkonjunkturen som gett Sverige ökad sysselsättning, utan regeringen. Opinionssiffrorna visar tydligt att folk ser igenom det. Trots att vi är i en högkonjunktur är arbetslösheten fortfarande hög, och till och med arbetsmarknadsministern erkänner att de många långtidsarbetslösa ungdomarna är ett misslyckande. Regeringen förutspår själv att arbetslösheten ska öka 2009.

Det regeringen däremot lyckats med är att klämma dit människor ekonomiskt när de haft oturen att bli sjuka eller arbetslösa, vilket många i Gävleborg fått känna av. Jonsson och Svensson slår sig för bröstet med att ersättningarna för socialbidrag har minskat med 3-4 procent. Det stämmer, men är knappast särskilt imponerande. Det är inte heller hela sanningen.

Sveriges Kommuner och Landsting meddelade nu i januari att fler söker socialbidrag, sedan reglerna i sjukförsäkringen försämrats. Fackförbundet SKTF:s undersökning bland socialsekreterare visar samma skrämmande resultat: det kommer fler och nya klienter som de inte tidigare mött. Några av Gävleborgs kommuner ligger i framkant i den utvecklingen – i Hudiksvall, Nordanstig, Söderhamn och Ljusdal ökade kostnaderna för socialbidrag under 2007, trots att vi är mitt i en högkonjunktur. Det om något är anmärkningsvärt.

Redan nu signalerar var femte kommun i Sverige att de har problem med ekonomin. Trots detta har regeringen bestämt sig för att frysa deras statsbidrag. Det innebär att de år 2010 får ca 6 miljarder mindre i inkomster – motsvarande 13 800 färre anställda i förskolan, skolan, äldreomsorgen osv. Samma regering som på storslagna presskonferenser presenterade en skolsatsning på 0,5 miljarder, drar därmed bort motsvarande 1,5 miljarder från skolan så fort strålkastarna släckts ner.

Jonsson och Svensson pratar om överbudspolitik när vi vill använda 30 miljarder kronor av överskotten för att anställa fler i välfärden. Samtidigt står de bakom en politik som redan har sänkt skatterna med 70 miljarder kronor, på ett sätt som allvarligt fördjupar de regionala klyftorna. Det väcker två uppenbara frågor:

Om vi inte ska anställa fler i skolan och barnomsorgen nu, när staten har stora överskott och arbetslösheten är hög, när ska vi då göra det? Och om inte centerpartiet ska minska de regionala klyftorna nu, när ni ingår i regeringen, när ska ni då göra det?

Ulla Andersson

riksdagsledamot (v)

Alf Norberg

landstingsråd (v)