Tobé hänvisar till den skattesänkning som moderaterna påstår ska gynna låginkomsttagare. Han tar en städare som exempel och påstår att städaren får 600 kronor i sänkt skatt. Han ”glömmer” att berätta att han själv får mer än dubbelt så stor skattesänkning. Tobé som har en månadsinkomst på 49 200 kronor, sänker sin egen skatt med 1 196 kronor. Varje månad!

Moderate riksdagsledamoten Tomas Tobé skriver i Arbetarbladet 13/1 att vi får mer kvar av januarilönen.
Tobé hänvisar till den skattesänkning som moderaterna påstår ska gynna låginkomsttagare. Han tar en städare som exempel och påstår att städaren får 600 kronor i sänkt skatt. Han "glömmer" att berätta att han själv får mer än dubbelt så stor skattesänkning. Tobé som har en månadsinkomst på 49 200 kronor, sänker sin egen skatt med 1 196 kronor. Varje månad!
 
Han "glömmer" också att berätta att de som har det svårast ekonomiskt, de som är arbetslösa eller sjuka, inte får någon sänkt skatt. De får istället en ny käftsmäll i form av sänkta ersättningar.

Ulla Andersson, riksdagsledamot (v)

Vänsterpartiets Ulla Andersson mötte idag 16/1 statsrådet Mats Odell i en debatt om regeringens planer att sälja ut statliga företag. Ulla Andersson menar att regeringen gör bort sig när de säljer företag som Telia Sonera, Nordea och SBAB.

Privatisering är en förlustaffär för skattebetalarna
 
Vänsterpartiets Ulla Andersson mötte idag 16/1 statsrådet Mats Odell i en debatt om regeringens planer att sälja ut statliga företag. Ulla Andersson menar att regeringen gör bort sig när de säljer företag som Telia Sonera, Nordea och SBAB.
 
– Regeringen säljer inte bolagen för att staten behöver pengarna, regeringen har ideologiska skäl för detta. Försäljningen är en förlustaffär. Beräkningar visar att staten får in mer pengar i utdelning från dessa bolag jämfört med vad vi tjänar på en försäljning, säger Ulla Andersson, riksdagsledamot (v).
 
Ulla Andersson varnar för minskad konkurrens om exempelvis SBAB köps upp av en annan storbank, eller om en telejätte köper Telia Sonera.
 
– Risken är att vi konsumenter drabbas av högre pris för telefoni och bredband och sämre räntor på bolånet. Utförsäljningen är en dålig affär för skattebetalarna, säger Ulla Andersson.
 
Kontakt:
Ulla Andersson, riksdagsledamot, 0702-37 99 91
Matti Kataja, pressekreterare, 0709-28 30 10
Vänsterpartiets presstjänst, 0706-20 00 64

En utförsäljning av statliga bolag gör folket fattigare. De förväntade utdelningarna från statliga bolag är större än de besparingar som regeringen räknar med i form av lägre räntor för statsskulden.

En utförsäljning av statliga bolag gör folket fattigare. De förväntade utdelningarna från statliga bolag är större än de besparingar som regeringen räknar med i form av lägre räntor för statsskulden.
– Regeringen slumpar ut våra tillgångar och statskassan går miste om miljarder som behövs för välfärd och framtidsinvesteringar, säger Ulla Andersson, vänsterpartiets finanspolitiske talesperson.

Vänsterpartiet anser att utförsäljningen är i linje med regeringens politik i övrigt – ett väldigt rofferi som döljs i ekonomprosa.

– Det här gör svenska folket fattigare, men några redan penningstinna kommande uppköpare rikare, säger Ulla Andersson.

Ulla Andersson menar att utförsäljningarna är ideologiskt motiverade och försvagar den svenska ekonomin.

– De som kommer att köpa de här aktierna är i slutändan sådana som redan sitter på stora kapital. Det är de grupperna som regeringen vill gynna. Det troliga är dessutom att exempelvis Nordea och SBAB köps upp av privata storbanker. SBAB har bidragit till att pressa räntorna på bolånemarknaden, men den rollen försvinner vid en utförsäljning, anser Ulla Andersson.

– TeliaSoneras utförsäljning kommer antagligen att leda till att någon annan telejätte blir ännu större. Konkurrensen kan minska, och eventuella stordriftsfördelar tillfaller privata storinvesterare istället för svenska folket. Det här är omfördelningspolitik när den är som sämst, säger Ulla Andersson.

Dags att ta frågan om full sysselsättning på allvar

Riksbankens penningpolitik har utvärderats på uppdrag av riksdagens finansutskott. Utvärderingen som genomförts av två ekonomiprofessorer har föranlett en kritisk diskussion – Riksbanken underskrider systematiskt och långvarigt målet på två procents inflation, plus/minus en procentenhet. Detta har enligt utvärderingen ”varit förknippat med produktionsbortfall och stigande arbetslöshet”. Det är en slutsats som ger bland andra LO-ekonomerna rätt i sin kritik.

 Dags att ta frågan om full sysselsättning på allvar

Riksbankens penningpolitik har utvärderats på uppdrag av riksdagens finansutskott. Utvärderingen som genomförts av två ekonomiprofessorer[1] har föranlett en kritisk diskussion – Riksbanken underskrider systematiskt och långvarigt målet på två procents inflation, plus/minus en procentenhet. Detta har enligt utvärderingen "varit förknippat med produktionsbortfall och stigande arbetslöshet". Det är en slutsats som ger bland andra LO-ekonomerna rätt i sin kritik.

LO-ekonomerna har också hört till dem som förtjänstfullt tagit upp sambandet mellan kortsiktig och långsiktig arbetslöshet. En inflationsbekämpning som dämpar sysselsättningen på kort sikt, får verkliga effekter på verkliga människor. Man förlorar kompetens och energi. Den utbildning man gått kommer inte att uppdateras med arbetslivserfarenhet, det första jobbet som är viktigt för att fler arbetsgivare ska nappa blir inte av. För många innebär det då att man inte kan komma in eller tillbaka till arbetsmarknaden heller när situationen blivit bättre.

Utvärderingen är intressant både för vad den kritiserar och för vad den tar för givet. När författarna går igenom dagens penningpolitiska regim, är de, till skillnad från hur det brukar vara i svensk ekonomisk-politisk debatt, väldigt rättframma med att modellen baseras på nyliberal nationalekonomisk teori, med Milton Friedman som en av upphovsmännen. Enligt detta synsätt betraktas arbetslösheten som vilket marknadsproblem som helst, inte ett socialt problem och en fråga om makt över samhällets resurser. Detta är inbyggt i modellen. Man konstaterar att Friedman och 2006 års nobelpristagare i ekonomi (ett pris som är instiftat i efterhand – av riksbanken) Edmund Phelps kommit fram till att "ekonomin på sikt strävar mot någon naturlig arbetslöshetsnivå oavsett inflationstakt" och att "försök att få arbetslösheten att sjunka under denna naturliga nivå leder bara till högre inflation".

Riksbankens penningpolitiska regim är utformad på denna grund. Det borde vara tydligt att accepterandet av en "naturlig arbetslöshetsnivå" som utgångspunkt för ekonomiska analyser står i tydlig motsättning till målet om full sysselsättning.

En politik för full sysselsättning kräver att vi ifrågasätter de självpåtagna tvångströjor som kom på plats i samband med budgetsanering och EU-inträde. Den så kallade normpolitiken kom till för att förhindra en progressiv politik som utmanade arbetslösheten och därmed kapitalets makt över arbetet. Ur det perspektivet har politiken varit framgångsrik: arbetslösheten har förblivit hög även i högkonjunktur. Vi har därtill en "oberoende" riksbank, som försvarar denna modell. Riksdagen har lämnat makten över denna del av ekonomin till en riksbank som fungerar efter nyliberala normer. I samma anda har riksdagen begränsat sina möjligheter att föra en finanspolitik som utmanar arbetslösheten. Systemet med utgiftstak och överskottsmål är designade för att pengar som finns i statskassan tack vare produktivitetsökningar och en god hushållning, inte ska kunna användas i omfattande reformer, eller för att stimulera efterfrågan på arbete.

Med sådana band är det naturligt att allt ljus riktas mot utbudet på arbete, och därifrån är steget mycket kortare till att individualisera samhällsproblemet arbetslöshet – att skylla arbetslösheten på att den arbetslöse är för bekväm med sin a-kassa, söker för få jobb, kräver för hög lön.

Arbetarrörelsen har inte råd att måla in sig själv i ett hörn. Skillnaden mellan höger och vänster i politiken måste vara tydlig, dagens politik för att skapa en låglönemarknad måste mötas av en verklig politik för full sysselsättning med riktiga jobb och lön att leva på.

Ulla Andersson (v)

Riksdagsledamot, finansutskottet

Josefin Brink (v)

Riksdagsledamot, arbetsmarknadsutskottet