När riksdagen nu ska anta regeringens budgetförslag har mycket hunnit utkristalliseras.

Man kan notera att regeringspolitiken förs av moderaterna. Centerpartiets miljöpolitik har försvunnit i samma takt som partiet omvandlats till nyliberal högerytter. Folkpartiets omtanke om jämställdhet och starka socialförsäkringssystem är numera lika svår att spåra som partiets påstådda liberalsim. Kristdemokraterna är det svårt att säga något särskilt om.

När riksdagen nu ska anta regeringens budgetförslag har mycket hunnit utkristalliseras.

Man kan notera att regeringspolitiken förs av moderaterna. Centerpartiets miljöpolitik har försvunnit i samma takt som partiet omvandlats till nyliberal högerytter. Folkpartiets omtanke om jämställdhet och starka socialförsäkringssystem är numera lika svår att spåra som partiets påstådda liberalsim. Kristdemokraterna är det svårt att säga något särskilt om.

Viktigare är, att denna budget inleder ett systemskifte. Det väljs framtidsväg, och högeralliansens väg, den går rakt bakåt. Regeringens politik saknar grepp för ödesfrågorna på miljöområdet. Den syftar till att öka klyftorna och rulla tillbaka decennier av sociala framsteg. I grunden är det en fråga om människosyn. Vänsterns och arbetarrörelsens ideal, att eftersträva ett samhälle där alla människor kan vara aktiva medborgare med rättigheter och skyldigheter, och där styrkan kommer av att allas kunskaper och energi tas tillvara efter egna förutsättningar, står mot en nyliberal människosyn där varje människa i varje skede av livet måste vara "lönsam". Undantaget de mycket rika förstås, vilkas fallskärmar och försäkringar stärks i samma takt som vanligt folks trygghet döms ut och angrips.

Högerpolitikens ABC är att dela upp samhället. Det byggs upp ett C-lag av sjuka och arbetslösa, som stat och myndigheter sparkar på. De betalar skattesänkningarna. B-laget är löntagare med låga och genomsnittliga löner. De som får en slant i skattesänkning, men får se den skattesänkningen ätas upp av högre a-kasseavgift och slopat avdrag för fackavgiften, samt all den försämrade välfärd som väntar i privatiseringarnas och utförsäljningarnas spår. B-laget ska hållas nöjt, med erbjudanden om låglönejobb och rädslan att själv förpassas till C-laget. Och så Alliansens A-lag, de som belönas med det mesta av jobbavdraget, med sänkningar av fastighetsskatt och slopad förmögenhetsskatt.

Tanken är densamma som hos Reagan och Thatcher. Om de rika blir ännu rikare kanske något också sipprar ned till alla andra. Det är en rutten klasspolitik, som även är improduktiv.

Grupper som har små marginaler får än mindre möjligheter att handla sådant som de tvingats väntat med, medan grupper som de senaste decennierna haft en exceptionellt god inkomst- och förmögenhetsutveckling, får mer pengar över till sparande och lyxkonsumtion. Detta är en utveckling som missgynnar många sorters företag, särskilt sådana inom tjänstesektorn och dagligvaruhandeln.

Vänsterpartiet visar i sin budgetmotion att det är vänsterpolitiken som är realistisk och konkret, medan högerpolitiken bygger på lösa förhoppningar.

Det är uppenbart att det behövs fler anställda i den offentliga sektorn, för att vi ska kunna säkra välfärden och omfördela resurserna dit de bäst behövs. I vår budget skapar vi utrymme för 150 000 nya riktiga jobb i kommuner och landsting – fler som arbetar i äldreomsorgen, i skolan eller på biblioteken. Vi investerar i en rejäl tandvårdsreform – ett anständighetskrav i ett välfärdssamhälle värt namnet. Och vi gör till skillnad från regeringen verkliga satsningar för att komma till rätta med lönediskrimineringen av kvinnor: Föräldraförsäkringen måste individualiseras och rätten till heltid stärkas. Regeringen tar steg i motsatt riktning, bland annat genom att slopa den lag som skulle ge visstidsanställda – där unga kvinnor dominerar – större trygghet.

Det kanske viktigaste med vänsterpartiets budgetförslag är att den gör upp med själva utgångspunkterna i dagens ekonomisk-politiska debatt. Vi har idag ett system där riksbanken aktivt motverkar uppgångar i sysselsättningen, och där riksdagen genom utgiftstak låser fast sig vid att inte använda tillväxten till större sociala reformer, men väl skattesänkningar. Detta är en inte rimligt, och det är samtidigt en förklaring till att många tyckt att skillnaderna mellan höger och vänster blivit för små för att de skulle ta ställning. Borgerligheten kastar nu en handske och det gäller att ta upp den sociala striden om fundamentala delar av det svenska välfärdsbygget. Det är en strid som måste tas av hela arbetarrörelsen gemensamt. Då behövs en förnyelse av synen på ekonomisk politik – ut ur den självpåtagna tvångströjan! Mot borgarnas försök att skapa en låglönemarknad med sämre rättigheter, måste vi ställa en offensiv reformpolitik för fler och modernare jobb, en starkare offentlig sektor, en framsynt miljöpolitik och krafttag för jämställdhet mellan män och kvinnor.

– Enligt annonsen är kvinnor tydligen inte tillräckligt smarta för att kunna läsa näringslivsbilagan säger Ulla Andersson, riksdagsledamot (v) i finansutskottet. Kvinnor ska tydligen gifta sig rikt för att få en värdig ålderdom eftersom de tydligen inte behöver pensionsspara enligt annonsören.

 Vänsterpartiets riksdagsledamöter Ulla Andersson och Egon Frid anmäler idag en annons i Svenska dagbladets näringslivsbilaga för könsdiskriminering.

– Enligt annonsen är kvinnor tydligen inte tillräckligt smarta för att kunna läsa näringslivsbilagan säger Ulla Andersson, riksdagsledamot (v) i finansutskottet. Kvinnor ska tydligen gifta sig rikt för att få en värdig ålderdom eftersom de tydligen inte behöver pensionsspara enligt annonsören.

Vänsterpartiet har sedan 1970-talet arbetat för att få igenom ett förbud mot könsdiskriminerande reklam. Den socialdemokratiska regeringen var i slutet av förra mandatperioden beredd att utreda frågan om ett eventuellt förbud. Detta har dock den borgerliga regeringen satt stopp för.

– Näringslivets egna åtgärder är bra men inte tillräckliga för att få bort könsdiskriminerande reklam säger Egon Frid, riksdagsledamot (v) i civilutskottet. Idag saknas helt sanktionsmöjligheter mot företag som använder sig av den här typen av annonser. Det vill vi ändra på.  

För mer information kontakta:

Ulla Andersson, riksdagsledamot (v) i finansutskottet 08-786 46 59

I Gävle kunde vi nyligen läsa i lokaltidningen att kostnaderna för försörjningsstöd beräknas öka med 20 procent nästa år. Det motsvarar en kostnadsökning på 15-16 miljoner. Den beräknade ökningen förklaras av att fler behöver söka sig till Socialtjänsten när reglerna för a-kassa och sjukpenning kraftigt försämras.

I Gävle kunde vi nyligen läsa i lokaltidningen att kostnaderna för försörjningsstöd beräknas öka med 20 procent nästa år. Det motsvarar en kostnadsökning på 15-16 miljoner. Den beräknade ökningen förklaras av att fler behöver söka sig till Socialtjänsten när reglerna för a-kassa och sjukpenning kraftigt försämras.

Förutom dessa kostnadsökningar så tillkommer kostnadsökningar för ökad a-kasseavgift och fack eftersom dessa ingår i socialbidragsnormen. Om 600 personer med försörjningsstöd måste betala 300 kr mer till a-kassan innebär det en ytterligare kostnadsökning på ca 2 miljoner.

Troligtvis innebär regeringens budget att landets kommuner belastas oerhört hårt ekonomiskt. Men framförallt drabbas enskilda människor.

Gävle kommun brukar beräkna sin andel av kostnader och inkomster som ca 1 procent av de i Sverige. Om det stämmer innebär det att försörjningsstödskostnaderna ökar med ca 1,5 miljard nästa år för landets kommuner. Till det kommer minskade skatteintäkter för kommunerna när ersättningsnivåerna sänks i försäkringssystemen.

Från borgerligt håll har vi ofta hört att kommunerna inte ska åläggas kostnader utan täckning eftersom det urholkar det kommunala självstyret.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga ansvarigt statsråd följande:

1. Finns det några beräkningar över hur stora kostnadsökningarna blir för kommunerna med anledning av att fler behöver söka försörjningsstöd när a-kassan, aktivitetsersättningen och sjukpenningen sänks?

2. Kommer tilläggsbudgeten under 2007 att innehålla kompensation till kommunerna för de ökade kostnaderna, och hur bedöms dessa kostnader behöva finansieras?

Ulla Andersson (v)

Moderaterna Catharina Elmsäter-Svärd och Tomas Tobé (ES&T) försvarar i en artikel den 8 november de drastiska försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen.

Moderaterna Catharina Elmsäter-Svärd och Tomas Tobé (ES&T) försvarar i en artikel den 8 november de drastiska försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen. Artikelförfattarna skriver, om de människor som idag står långt från arbetsmarknaden att "ett eget jobb med en egen lön att försörja sig på [är] ett bättre förslag än att låta dem fastna i ett långt utanförskap". Vem tycker något annat? De arbetslösa? Problemet för ES&T är ju bara att de och deras regering inte presenterar ett "förslag" om eget jobb med egen lön att försörja sig på. De presenterar en diffus förhoppning, om att mer pengar till de rika ska skapa fler jobb – samtidigt med ett stenhårt angrepp på alla som redan är arbetslösa.

När nu regeringen lagt fram sin budget blir det här pinsamt tydligt. Vi kan se att regeringens politik, till och med enligt regeringens egna prognoser, ökar den öppna arbetslösheten. Detta sker genom en kraftig och hafsig neddragning på de arbetsmarknadspolitiska programmen. Tror ES&T att den som tvingas gå från att ha kontakt med arbetsmarknaden i en aktiv arbetsmarknadspolitik, till öppen arbetslöshet, får större chanser att undvika långvarigt utanförskap? Det tål att upprepas: fler blir arbetslösa med regeringens politik, enligt regeringens egna prognoser. Fler i utanförskap. Detta i ett läge när svensk ekonomi är exceptionellt stark och också sysselsättningen har varit på kraftig uppgång senaste året. Inte ens när regeringen själv räknar med att ekonomin ska ha nått fullt resursutnyttjande -09 nås målet om 4 % öppen arbetslöshet. Ett mål som i sig inte ens är i närheten i närheten av målet om full sysselsättning. Det måste väl ändå vara ett underkännande av den moderata politiken.

De nystartsjobb som ES&T talar sig varma finns redan – med generösare villkor och bättre träffsäkerhet – och kallas anställningsstöd. Dessa stöd vill regeringen avskaffa. Regeringen konstaterar i budgeten att arbetslinjens syfte är "att skydda individernas inkomster snarare än deras jobb", samtidigt som den lägger förslag på att urholka arbetslöshetsförsäkringen och presenterar detta som ett viktigt framsteg! Den cyniska skrivningen om att "en alltför generös arbetslöshetsförsäkring [kan] minska människors möjligheter att hitta ett nytt jobb" betyder förstås att det är lönedumpning som eftersträvas. "Alla som uppfyller arbetsvillkoret ska kunna få inkomstbaserad ersättning", skriver ES&T. Detta samtidigt som regeringen lägger förslag om sänkt tak i a-kassan, vilket alltså just gör att färre kommer att få ersättning för inkomstbortfall vid arbetslöshet. Försäkringen blir dyrare, men sämre.

ES&T säger dessutom ingenting om de ökade kostnader som kommunerna kommer att få med anledning av försämringarna. I Gävle kunde vi nyligen läsa att kostnaderna för försörjningsstöd beräknas öka med 20 procent nästa år – det motsvarar ca 15 miljoner. Fler hamnar i utanförskap och tvingas söka sig till socialtjänsten. Det finns inget i budgeten som tyder på att regeringen tänker kompensera kommunerna för denna kostnadsökning.

Kontrasterna mellan en vänsterpolitik för fler jobb och en högerpolitik för större klyftor är slående. ES&T:s bristande förståelse för de arbetslösa villkor likaså. LO:s bedömning är att den öppna arbetslösheten blir högre än regeringen räknar med. Det skulle innebära 80 000 fler arbetslösa 2008 jämfört med regeringens prognos. Fler som alltså får uppleva kraftiga försämringar i vardagen. Vänsterpartiet presenterar i sitt budgetförslag en konkret politik för att under samma tid skapa utrymme för 90 000 fler anställda i kommuner och landsting. Vår jobbpolitik siktar mot full sysselsättning som faktiskt mål, inte som allmän fras under tiden förmögna villaägare får mer pengar på sparkontot. Riktiga jobb står alltså mot riktig arbetslöshet.

Ulla Andersson

Vänsterpartiet

Riksdagsledamot