Valkonferensen hölls i lördags 4/11 på Scandic hotell i Bollnäs. Ett 40-tal vänsterpartister hade samlats när partiet skulle utse de förtroendevalda till landstings- och regionala uppdragen.

 

Budgetpropositionen framstår som en blandning av förslag som, direkt och indirekt, ökar de regionala klyftorna på en rad områden. På punkt efter punkt är det välbärgade tillväxtområden som sticker ut som de stora vinnarna.

Sysselsättningspolitiken lyser med sin frånvaro och det blir samtidigt stora besparingar på alla former av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. När den borgerliga regeringen tvingar ut ytterligare 60 000 människor i öppen arbetslöshet av, glesbygden allra hårdast. Jobben ska bli färre, plusjobben försvinna och neddragningarna på AMS-åtgärderna bli omfattande. Människor ställs i öppen arbetslöshet utan att några nya jobb kommer till.

 

Högerregeringen genomför som väntat gigantiska skattesänkningar. Innan valet talades om en tusenlapp mer i plånboken för vanligt folk. Idag vet vi vilka de verkliga vinnarna är: de som har förmögenheter och stora villor i storstäderna. Kalaset finansieras genom höjda avgifter och sänkta ersättningar till de arbetslösa. Tanken tycks vara att pressa de arbetslösa så hårt att de blir tvungna att ta låglönejobb och till sist gör regeringen det billigare för dem som har råd att hålla sig med barnflickor och städerskor. Så är cirkeln sluten: de rika blir rikare, och de fattiga blir fattigare. Klassisk moderat omfördelningspolitik som glesbygdssverige får betala.

 

Efterfrågan på tjänstefolk är och förblir mycket liten utanför de rika storstadsregionerna. Inte ens regeringens egna experter kan på allvar tro att subventionering av hushållsnära tjänster är lösningen som ska få slut på arbetslösheten. Ändå är det den enda konkreta "jobbreform" som läggs fram, allt annat är förhoppningar om så kallade dynamiska effekter av skattesänkningarna.

 

Vänsterpartiet menar att offentliga investeringar är särskilt nödvändiga i glesbygdslänen, där arbetslösheten redan idag är störst. Där är den offentliga sektorn en av de absolut största arbetsgivarna och en betydelsefull motor i samhällsutvecklingen. När vinstjagande utbildningsbolag och vårdkoncerner planerar sin verksamhet finns sällan norrlands inland med på kartan över attraktiva marknader. I den borgerliga regeringens Sverige glöms glesbygdslänen bort, och politiken utformas efter storstädernas rikemansområden.

 

Regeringens budget sätter också stopp för de utbildningssatsningar som hjälpt många människor i glesbygdsområden att utbilda eller omskola sig för att byta jobbmönster. Indragna arbetsmarknadsutbildningar, färre utbildningsplatser på högskolorna, slopade 25:4-regler och stora neddragningar på komvux markerar återgången till ett system där utbildning är ett privilegium för ungdomar från storstädernas välbärgade hem med studietradition.

 

Istället för arbete får vi av regeringen en försämrad arbetslöshetsförsäkring. Istället för avdrag för resor till arbetet får de rika i storstäderna avdrag för sina barnflickor. Istället för regional rättvisa får vi flyttlasspolitik. Istället för en hållbar och framåtsyftande politik för utveckling av hela landet får vi en total kapitulation för glesbygden.

 

Ulla Andersson, finanspolitisk talesperson (v)

Kent Persson, näringsutskottet (v)

Vi skulle få se en jobbudget, men vi får en jobblös budget. Trots alla fagra löften om att alliansen hade en politik för jobb får vi se en budget som bygger på förhoppningar. Förhoppningar om att mer till rika och mindre pengar till de arbetslösa ska skapa dynamik i ekonomin och på sikt leda till jobb. De hoppas på att sysselsättningen ska öka med 67 000 men de har i valrörelsen påstått att 1,5 miljon står utanför arbetsmarknaden. De lägger en budget som enligt deras egna beräkningar, mitt i brinnande högkonjunktur och med lysande statsfinanser, faktiskt ökar den öppna arbetslösheten. De har inga egna konkreta förslag till jobb, den jobblösa alliansen.

I stället för att satsa på nya jobb i välfärden, mycket välbehövliga sådana som underlättar kvinnors vardag, väljer de att sänka skatterna för höginkomsttagare, dvs män. Istället för att satsa på fler anställda i hemtjänst och vård väljer de städavdrag för högavlönade, kanske för att de ska "ha råd" att betala vitt framöver. Istället för att satsa på förskolan med fler pedagoger och ökad kvalitet väljer de vårdnadsbidrag som gynnar familjer med god ekonomi. För vem har råd att vara hemma för 3000 kr/månaden? Kanske före detta ministrar i behov av time-out, men inte så värst många andra. Vi ska alltså betala för att fler kvinnor hamnar i utanförskap som alliansen själva uttrycker det. Vi ska alltså satsa våra gemensamma skattemedel på att betala kvinnor för att vara hemma och bli ekonomiskt beroende av män.

 

De dynamiska effekter som klyftornas allians hoppas på har vid tidigare liknande försök uteblivit. Vi har dem i färskt minne eftersom det även då var kvinnor, arbetslösa och sjuka som fick det oerhört tufft. Den stora skattereformen 1990-91 skulle innebära att viljan till att arbeta skulle öka så mycket eftersom skatten på arbetet sänktes. Vi blev skrämda med det hemska marginalskattespöket. De dynamiska effekterna uteblev. Reformen var då underfinansierad med 35 miljarder/år. Konkurserna blomstrade, arbetslösheten skenade iväg. Även försök med allmän sänkning av arbetsgivaravgifterna har tidigare genomförts och misslyckats – för att sänkningarna inte ska fungera som vinstsubventioner måste de vara träffsäkra. För inte anställer Mc Donalds fler ungdomar än de behöver, de stoppar pengarna i egen ficka istället. Pengar som löntagarna avstått i löneutrymmet för att vara försäkrade, försäkringar som betalas via arbetsgivaravgifter.

 

Nu ska vi alltså gå denna väg igen, med konsekvenser för de arbetslösa, sjuka och lågavlönade. De arbetslösa ska straffas för sin slöhet och ovilja att jobba, tycks jobblösa alliansen mena. De lägger bördan av ett samhällsproblem på enskilda människors axlar – människor som inget hellre vill än att få ett fast arbete. Hur sänkningen av A-kassan ska kunna leda till fler jobb har ingen i alliansen kunnat förklara hittills och kommer inte att kunna göra framöver heller. För om de skulle vara ärliga skulle de få tala om att just sänkningen av A-kassan är ett sätt att kunna bilda en låglönemarknad och pressa lönerna nedåt. För visst är det så att människor tvingas ta jobb till nivåer som ligger långt under deras tidigare löner, vilket i sin tur pressar lönerna nedåt för övriga på arbetsmarknaden –  lönesänkaralliansen. Samtidigt som de sänker ersättningsnivåerna i A-kassan höjer de avgiften. Och de slänger ut 52 000 människor i öppen arbetslöshet under de villkoren.

 

I de stora skattesänkningar som Alliansen föreslår kan vi se att moderaterna har fått styra. Allt är sig likt – adekvat moderat fördelningspolitik. Högavlönade får störst sänkningar medan de lågavlönade får minst. 1 000 kr får den som tjänar 300 000 eller mer. 500 får de som tjänar 100 000. Det innebär att de kraftiga avgiftshöjningar som föreslås på A-kassa, trafikförsäkringen, slopad avdragsrätt för fackföreningsavgiften mm. äter upp hela sänkningen och mer därtill, för den som inte hör till de högavlönades skara. Mottot "det ska löna sig att arbeta" hade bäst-före-datum den 17 september. Det nya mottot är "det ska löna sig att vara rik".

 

Att sänkningen också leder till att välfärden på sikt får mindre pengar innebär att de lågavlönade främst kvinnor får slita hårdare. Dessa pengar kunde istället ha använts för att underlätta deras vardag. Satsningar på barnomsorg och äldreomsorg hade lett till fler arbetstillfällen, minskade sjukskrivningstal och minskad oro över att svärmor inte får god omsorg eller att barnen inte får tillräckligt med stöd i sin utveckling på förskolan. Åtgärder som har stor betydelse för jämställdheten. Skattesänkningar gynnar män och framför allt högavlönade män. Alliansens budget kan sammanfattas med några ord: Klyftornas Allians, Lönesänkaralliansen, Jobblösa alliansen.

 

Ulla Andersson

Vi visste att det skulle komma, men trodde väl knappast att det skulle ske redan på kvällen den 18 september. Gårdagens Agenda blev en pinsam uppvisning i att högeralliansens partiledare saknar en politik för fler jobb – och att de själva vet om det.

  

Ett av de mest populära greppen på högersidan har varit att

leverera egenhändigt producerad statistik om antalet

arbetslösa. Valrörelsen igenom har vänsterpartiet påpekat

att högerns besatthet av arbetslöshetsstatistiken haft en

enkel men oroväckande förklaring: det saknas helt en

allianspolitik för fler jobb. I går fick lönesänkarkvartetten

frågan om de nu – efter att valrörelsen igenom talat om en

arbetslöshet på 20% eller mer – skulle fortsätta att använda

de siffrorna, och vilket mål som i så fall skulle gälla.

Svaret blev chockerande svamligt. Fredrik Reinfeldt vill inte

säga något om mål, utan bara tala om en "god grund för bra

tillväxt." Som bekant är tillväxten i Sverige redan mycket hög.

Men vad händer med jobben? Maud Olofsson föredrog också att

undvika målsättningar för arbetslösheten. Hon efterlyste

istället en "mental känsla".

Så till sist kom det ett besked från Fredrik Reinfeldt, att

det behövs "runt 300 000 jobb" för att nå full sysselsättning

i Sverige. Samme Fredrik Reinfeldt som talat om ett

"utanförskap" på 1,5 miljoner, som "inte går till jobbet en

vanlig dag", har dagen efter valet strukit 1,2 miljoner

människor från sin nya statistik.

Någon egentlig plan på hur dessa 300 000 jobb ska skapas

finns givetvis inte. Efter att ha häcklat Göran Perssons och socialdemokratins

klandervärda inställning, att "jobben kommer

ändå", står lönesänkarkvartetten och säger att man ska få till

en "värdemässig omställning".

Det har talats om en historisk seger för högeralliansen. Det

ligger mycket i detta. Högerpartiernas cyniska hyckleri känner

få motsvarigheter i modern tid.

Vänsterpartiet har under många år varit ensamt med att påpeka

Att arbetslösheten är ett av Sveriges allra största

samhällsproblem. Vi behöver inte blåsa upp någon statistik för

att slå fast att förfärande många människor är arbetslösa, och

att det är en situation som plågat Sverige alltsedan det

nyliberala systemskiftet och de stora nedskärningarna i början

av 90-talet. De borgerliga och socialdemokraterna har varit

överens om motsatsen. Ända till valrörelsen. Nu, när högern

nått de hett eftertraktade regeringstaburetterna, är man

tillbaka i gamla positioner. Det är inte full sysselsättning

som är målet – det är skattesänkningarna som är det.

Nu börjar vänsterpartiet en stenhård opposition mot den

högerpolitik som väntar. Vårt alternativ är tydligt: det behövs

en uppgörelse med grundfelen i svensk ekonomi. Full

sysselsättning måste bli högsta prioritet i den ekonomiska

politiken – det är orimligt med en "fristående" riksbank som

torpederar ökad sysselsättning; det måste till betydligt fler

anställda i den offentliga sektorn – minst 200 000 nya riktiga

jobb; det behövs en energiomställning som gör något åt

klimatproblemen och skapar jobb i en viktig framtidsbransch.

Högerns politik går istället ut på att slå på de arbetslösa,

för att sänka löner och arbetsvillkor i Sverige. Vi visste att

de saknar konkreta förslag för att få fler i arbete. Igår fick

vi veta att de själva också vet det. Nu blir det strid mot lönesänkarkvartetten.

Den striden kommer vänsterpartiet att leda.

 

Lasse Ohly, partiledare, Vänsterpartiet

Yvonne Oscarsson,Ljusdal,

distriktsordförande, Vänsterpatiet Gävleborg

Ulla Andersson, Gävle, riksdagledamot, Vänsterpartiet