I debatterna kan vi ofta höra om hur många som står utanför samhället och hur vi ska göra för att de inte ska bli fler. Sanningen är den att de riktiga förlorarna är de som redan råkar vara fattiga. Här handlar det om en tredjedel: den fattigaste tredjedelen av svenskarna har blivit 30 procent fattigare mellan 1999 och 2004. Övriga har blivit rikare! Den fattigaste tredjedelen av svenskarna har i dag skulder som överstiger tillgångarna och den fattigaste tiondelen har i genomsnitt skulder på 410 000 kronor. Den rikaste tiondelen har däremot i snitt en förmögenhet på 4,7 miljoner och det är också där man hittar ägarna till 97 procent av alla aktier. De rika blir rikare och de fattigare blir fattigare.

Det finns många sätt att beskriva fattigdom och utanförskap. I Sverige säger vi ofta att ingen behöver lida nöd. Men i verkligheten är det många som står utanför de system som ger social och ekonomisk tillhörighet och trygghet.

Den borgerliga alliansen vill dock spara ännu mer på dem som redan fått betala för krisen: långtidssjukskrivna, förtidspensionärer och arbetslösa. Vi har fått ett debattklimat som inte handlar om vilket samhälle vi vill ha, utan om vilka som åker snålskjuts i försäkringssystemet, om sjuka som "missköter" sig.

Man utgår från att människor "fuskar och lever på bidrag". Återigen vill jag understryka att arbetslöshetsersättning eller sjukersättning inte är något bidrag. Det är en försäkring som utfaller om man skulle ha oturen att råka bli sjuk eller arbetslös. Ingen skulle väl komma på tanken att anklaga någon, som råkat ut för en brand eller inbrott, att ta emot bidrag när de kvitterar ut den försäkring som då utfaller?

I det samhälle vi vill se, känner vi ALLA verklig delaktighet och att ALLA behövs (inte bara näringslivet). För att nå dit måste de generella välfärdssystemen stärkas samtidigt som vi måste satsa särskilda resurser för särskilda behov.

Grunden för utestängningar i samhället är de stora klasskillnader vi ser i Sverige. Bostadssegregationen, den svåra situationen på arbetsmarknaden och den rena diskrimineringen som tillåts fortgå, omöjliggör för många människor att vara delaktig i det svenska samhället. Det är något vi måste förändra!

Som medborgare har du makten och möjligheten att påverka det samhälle du lever i, använd den och gå och rösta den 17 september.

För ett rättvisare samhälle = Rösta på Vänsterpartiet.

Ann-Renée Forsström

Marita Hillströms

Vänsterpartiet

Det är dags att gå från ord till handling. Alltför länge har kvinnor gjort det mesta av det oavlönade hemarbetet med lägre löner i yrkeslivet som pris. Vårt mål är sextimmars arbetsdag med bibehållen lön, och vi går nu till val på att inleda arbetstidförkortning. Vi vill gärna börja bland de som drar ett tungt lass av dubbelarbete inom vården och omsorgen.
Den 40-timmarsnorm som finns i arbetstidslagen idag bygger på ett hemmafruideal som inte varit verkligt sedan 1950-talet. Arbetstiderna är anpassade efter kvinnor gör vissa saker och män andra och att det män gör är mer värt. Totalt sett arbetar kvinnor och män lika mycket. Skillnaden är att män arbetar mer betalt och kvinnor arbetar mer obetalt med hemarbete. Att jobba 40 timmar i veckan och därefter sköta det mesta av hemarbetet är, i synnerhet för småbarnsföräldrar, en i stort sett omöjlig ekvation. Många kvinnor betalar priset för denna omöjliga ekvation genom att jobba deltid. Kvinnor anpassar sina arbetstider till barnen, medan män knappt påverkas om det finns barn eller inte i familjen.

En generell förkortning av den dagliga arbetstiden med bibehållen lön skulle fördela den totala mängden betalt arbete jämnare mellan kvinnor och män – färre kvinnor skulle känna sig tvingade att själva gå ner på deltid. Om både kvinnor och män i högre grad förvärvsarbetade lika lång tid skulle det i sin tur också öka utrymmet för en jämnare fördelning av det obetalda arbetet i hemmet.

Det handlar också om vår rätt att må bra. Det ökade tempot i arbetslivet har skördat många offer det senaste decenniet, och bland dem som blivit långtidssjukskrivna på grund av stress och förslitningsskador är kvinnor i majoritet. Samtidigt befinner vi oss i en situation där både produktiviteten och lönsamheten i arbetslivet är rekordhöga, och en stor andel av befolkningen är arbetslös. Försök har genomförts med sex timmars arbetsdag bland annat i Kiruna och på Toyota i Mölndal. Dessa visar det på flera fördelar, bl a minskad kortidssjukfrånvaron, förbättrad arbetskvalité, bättre arbetsmiljö, mindre administrativt personalarbete, bättre kontinuitet o s v. Det finns alltså många både sociala och samhällsekonomiska vinster att göra på att ta ut välståndökningen i kortare arbetstid.

Vi vet att det inom många sektorer där många män arbetar har redan en arbetstidsförkortning i praktiken förhandlats fram. Vi vill nu inleda arbetstidsförkortningen och föreslår att kommuner och landsting, där politiker har arbetsgivaransvar, ska genomföra avtalade arbetstidsförkortningar i några tunga yrken som undersköterskor och vårdbiträden. Det är rimligt att avlasta just dessa grupper, eftersom belastningen är hård på de anställda inom vård och omsorg med höga sjukskrivningstal och förslitningsskador som följd. Inom Omvårdnad i Gävle ligger sjuktalet så högt som på 47,8 dagar per år, och därför har vi all anledning att också här driva på de andra partierna för en verklig förändring. Som ett första steg vill vi att kommuner och landsting tillsammans med fackliga organisationer genomför arbetstidsförkortningar för vissa yrkesgrupper. I Gävle kommun kan vårdbiträden och undersköterskor inom Omvårdnad vara lämpliga grupper att starta med.
Dessutom har vi ju, precis som när det gäller lönerna, en möjlighet att som politiker använda vår arbetsgivarroll för att åstadkomma det vi vill. Vi ser det här som ett första steg i rätt riktning, med en lagstiftad arbetstidsförkortning som mål.

Kalle Larsson, riksdagsledamot (v)
Ulla Andersson, riksdagskandidat (v)
Marita Engstrom, 1:a namn till kommunfullmä

Svaret på den inledande frågan ”när talade någon Hälsingepolitiker om kultur senast” är kanske svårt att ge, men jag vet att jag själv lyfte kulturen som en mycket viktig del i landsbygdsutvecklingen vid en debatt i Norrbo 20 Maj i år.
Jag kan också konstatera att inget annat parti vid den debatten såg kulturens betydelse i landsbygdsutvecklingen (Gunilla Kindstrand kommer säkert ihåg detta eftersom hon var debattledare vid det tillfället).
Vänsterpartiet har också vid andra tillfällen lyft kulturpolitiken, exempelvis vid landstingets budgetdebatt i november ifjol. Någon egentlig debatt blev det aldrig eftersom det inte finns något särskilt stort intresse från övriga partier att diskutera kulturfrågor!
Vid sidan av talarstolar och styrelserum diskuterar vänsterpartister ofta kulturfrågor eftersom vi har ett genuint intresse för kultur.

Vänsterpartiet ser kulturen som en förutsättning för det demokratiska samhället där ett levande och omfattande kulturliv är avgörande för samhällsutvecklingen.
Kulturen spränger gränser och skapar möten mellan människor från olika nationer och kontinenter. Därför ser vi också att mångkulturen har stor betydelse som motkraft till främlingsfientlighet.
Människor konsumerar dagligen kultur, för det mesta utan att reflektera över det. Vi dricker vårt kaffe ur en vackert formgiven mugg, vi lyssnar på musik i bilradion på väg till jobbet (även om vi oftare borde lyssna mer aktivt), vi betraktar kanske i förbigående ett vackert hus under samma bilfärd och senare på kvällen kanske vi går på bio eller teater.
Kulturen skapar livskvalité och ger människor ett innehåll i vardagen och kan också när man drabbas av sorg och elände vara vägen tillbaka till en återuppväckt livslust.

Kulturen har också en stor betydelse för tillväxten i länet, den ger arbete åt kulturarbetare men genererar också sysselsättning i andra branscher bl.a. inom turistnäringen.
Folkteaterns sommarföreställningar skapar naturligtvis ett stort antal gästnätter i stugbyar och på hotell runt Järvsö genom att många reser dit för att se teater (sommarens föreställning var för övrigt en fantastisk upplevelse).
Lokala konstnärer, keramiker m.m. lockar självklart hit turister som efter några timmar blir hungriga och besöker landskapets olika restauranger.
(Läs gärna min artikel om kulturturism på tillväxtrådets hemsida www.tillvaxtgavleborg.se)
Den stora frågan som akademiledamöterna lyfter fram i sin artikel är hur vi ska placera kulturen på den politiska agendan och prioritera upp kulturpolitiken. En viktig del för att skapa dom förutsättningarna är att i ett bildande av ett kommunalt självstyrelseorgan i Gävleborg lyfta kulturen i ett regionalt perspektiv. Kulturbudgetarna i många kommuner börjar bli försvinnande små och risken att de försvinner helt är uppenbar, men om länets kommuner och Landsting i större omfattning samarbetar runt kulturfrågorna i ett samverkansorgan (KSO) och med en gemensam kulturbudget så skulle kulturpolitiken få en större regional tyngd i Gävleborg.
När det gäller Landstingets kulturbudget så ligger den på cirka 60 miljoner vilket lite slarvigt motsvarar ungefär 1 % av Landstingets budget.
Exakt hur kulturbudgeten såg ut för 10 år sedan är svårt att svara på eftersom det har organiserats om en hel del på de här åren, men relativt sett så är den förstås mindre hur man än räknar. Idag är kulturen en del av Förvaltningen ”tillväxt och regional utveckling”
Och jag tycker att den modellen är ganska bra eftersom kulturen är en viktig del för länets regionala utveckling.

Alf Norberg Landstingsråd (v)

Vänsterpartiets feministiska råd är ute på en landsomfattande turné. Syftet med turnén är att synliggöra viktiga krav för kvinnors villkor på arbetsmarknaden och framför allt att driva kravet på höjning av kvinnors löner.
Feministiska rådet är en del av Vänsterpartiets riksdaggrupp och har som ansvar att granska och lägga förslag ur ett feministiskt perspektiv, att driva debatt och utveckla feminismen i partiets politik.

Kalle Larsson besöker Gävleborg den 11:e augusti och kommer då att
inleda dagen i Gävle med ett besök på socialtjänsten där för att ta
del av ett försök med 6- timmars arbetsdag. Ett försök som kommit till stånd tack vare att Vänsterpartiet i budgetuppgörelser på nationell
nivå fått igenom 100 miljoner till ett antal försök, knutna till
forskning, med 6 – timmars arbetsdag.

Efter Gävle går resan till söderhamn för att på ett torgmöte lyfta upp
kravet på en höjning av kvinnors löner. Än idag är kvinnors löner ca
80% av männens och har så varit i drygt 20 år. Om utbildningsnivå,
arbetstid, erfarenhet m.m räknas bort har JÄMO funnit att 8 % av
löneskillnaderna inte kan förklaras av något annat än könet dvs att
kvinnors arbete värderas lägre än mäns arbete. Kommunal har räknat ut att kvinnor (deras medlemmar) betalar 16.80 /timme hela livet just för att de är kvinnor. Det är det som skiljer lönemässigt.

Hudiksvall får det längsta besöket. Det inleds med ett besök på ett
äldreboende, presskonferens, ett torgmöte och sedan ett öppet möte i Vänsterpartiets Hudiksvalls nya lokal. Under dagen kommer vi att lyfta olika viktiga krav för att likvärdiga villkor på arbetsmarknaden ska uppnås mellan kvinnor och män. Vänsterpartiet har en rad olika förslag såsom:
– Anställ fler i offentlig sektor – Vi vill anställa 200 000 de
närmaste åren
– Medvetna strategier i kommuner och landsting för att höja kvinnors
löner
– Lagstifta om rätt till heltid – deltid ska vara en möjlighet
– Påbörja arbetstidförkortning med sikte på 6 timmars arbetsdag för
alla
– Individualiserad föräldraförsäkring
– Ökade statsbidrag till kommuner och landsting som ska användas
till höjda löner för kvinnor

För ytterligare information kontakta Ulla Andersson 070 -537 8122
eller Lasse Langeborg 026 -61 17 00