Idag (14 feb.) drev oppositionen igenom en bolagisering av folktandvården med hjälp av de politiska vildarna vid Landstingsfullmäktigemötet i Bollnäs.
Vänsterpartiet har hela tiden motsatt sig en bolagisering av Folktandvården eftersom vi anser att det minskar insynen och det demokratiska inflytandet.
Bolagiseringen sätter också styrelsens ledamöter i en aktiebolagssituation, där bolagets ekonomiska intressen går före tandvårdsbehovet. Ett av de borgerliga argumenten har varit att detta på något sätt skulle stimulera personalen, men det finns andra sätt att stimulera personalen till ett större ansvarstagande och vilja till att utveckla verksamheten. Ett utmärkt alternativ är självförvaltningsmodellen som ger de anställda stora möjligheter att själva utveckla sin verksamhet utan att behöva bli privatiserade eller bolagiserade.

Ett landstingskommunalt bolag kan man säga är ett mellanting mellan privat verksamhet och offentlig förvaltning. I landstingskommunala bolag gäller i princip samma regler om allmänna handlingar som hos myndighet. Även om handlingarna är offentliga har personalen inte yttrandefrihet över uppgifter som finns i handlingarna. För anställd i kommunalt bolag gäller samma lojalitets- och tystnadsplikt som för anställd i privata företag. Kortfattat kan man säga att offentlighetsprincipen gäller men yttrandefriheten kan komma i konflikt med bolagets intressen och då går bolagets intressen före!
Ur ett demokratiperspektiv blir bolagiseringen tveksam eftersom det inte är givet att information tillåts nå ut till medborgarna på samma sätt som om det vore en offentlig förvaltning.
Vänsterpartiet tycker också att en så viktig fråga som tandhälsan, inte ska bedrivas som en affärsverksamhet. Organisationen ska vara demokratiskt styrd och behoven av tandvård styra verksamheten.
Dessutom skulle en bolagisering innebära en ökad momskostnad för Landstinget på c:a 12 miljoner och hur man ska finansiera detta har varken borgare eller politiska vildar kunnat svara på.
Borgaralliansen lovade på senaste Landstingsstyrelsemötet att man skulle ge svar på den frågan på Landstingsfullmäktige idag men svaret lyser med sin frånvaro.

Medborgare!
I höst är det val, är det privatvård, utförsäljningar och bolagiseringar som ni vill ha?

Alf Norberg Landstingsråd (v)

Vår följdfråga blir då; vilket indiskt reptrick var det som tog bort ca 350 000 arbetstillfällen inom offentlig sektor från -90 talet och framåt? Om vi en gång haft råd med fler anställda än de 200 000 som Vänsterpartiet kräver vad är det då som hänt som gör att vi inte skulle ha råd med ett folk i arbete nu? Har vi blivit fattigare? På den frågan måste svaret bli nej.
Men kanske J-O Karlsson Fält inte ser full sysselsättning som något eftersträvansvärt längre? För att nå samma sysselsättningsnivå som -90 så behövs ca 500 000 fler arbetstillfällen.
Vänsterpartiet säger att ca hälften av dessa bör tillkomma i offentlig sektor.

För det kan väl inte vara så att du, precis som högern, ser arbete som en kostnad? För oss socialister är det arbetet som står för produktionen och bekostar vår generella välfärd. Att högern påstår att vi inte har råd med ett folk i arbete är en sak men kanske är det så att även f.d. socialister som Jan-Olov anslutit sig till den linjen? Något som för tankarna till Ernst Wigforss polemik mot dåtidens konservativa uppfattning om att vi är ”för fattiga för att arbeta”.
För att använda Wigforss ord; ”Det leder /…/ rakt fram till den fantastiska slutsatsen, att arbete är en lyx (…) Inför den växande arbetslösheten skulle medborgarna alltså bekymrat men undergivet säga till varandra: Vi är för fattiga för att kunna arbeta. Och ju fattigare vi blir, desto mindre har vi råd att arbeta.” ”Det finns inget folk med sitt sunda förnuft i behåll, som i längden kan slå sig till ro med en ekonomisk visdom av detta dårhusmässiga slag.”

Men om vi nu ändå ska diskutera kostnader, vad kostar då 200 000 nya jobb i offentlig sektor? Det är självklart svårt att räkna ut exakt, men vi kan utgå från att 200.000 nya tjänster minskar arbetslösheten med motsvarande antal. Även om tjänsterna tillsätts med personer som redan har arbete ska deras tidigare tjänster i så fall bemannas o.s.v.
Det ger då följande beräkning:

Kostnad 200.000 jobb ca. 65 miljarder Minskade A-kassekostnader och kostnader för arbetsmarknadsåtgärder ca. 50 miljarder Ökade skatteintäkter, arbetsgivaravgifter och momsintäkter ca. 8 miljarder Minskat försörjningsstöd, bostadsbidrag och minskade sjukskrivningskostnader ca. 2 miljarder

Återstående nettokostnad ca. 5 miljarder

Statens budgetöverskott för -04 blev 37 miljarder och för -03 47 miljarder. Alldeles före jul kom ett pressmeddelande från finansdepartementet som visade att statens saldo beräknades bli 30 miljarder bättre än vad som förväntades i våras.

Det är också viktigt att påpeka att en stark offentlig sektor är en oerhört viktig förutsättning och drivkraft för det privata näringslivet.

Det råder ingen tvekan om att det behövs mer personal framför allt i kommuner och landsting. Vi vet att bemanningen är för låg, vi vet att personalen, till allra största delen kvinnor, går på knä med sjukskrivningar och arbetsskador som följd. Vi vet, via Långtidsutredningen, att den framtida offentliga välfärden måste tillföras mer arbetskraft och den visar också på att det går att höja skatterna för att fixa det. De har i sina prognoser räknat med en ökad privatkonsumtion på 50 % fram till år 2020 medan den offentliga konsumtionen endast ska tillåtas öka med mindre än 15 % undersamma period. Vi menar att det är fullt möjligt att avstå en del av den framtida privata konsumtionsökningen för att möjliggöra en starkare offentlig sektor

Söderhamn har precis som många andra kommuner blivit tvungen att skära i sina verksamheter under -90 talet. Det har självklart lett till höga sjukskrivningstal och otrygghet. Men Vänsterpartiet har under den gångna mandatperioden tillfört kommuner och landsting… miljarder. Om offentlig sektor skulle tillåtas växa till samma storlek som i mitten av -80 talet skulle offentlig sektor ha 100 miljarder till vård, skola omsorg m.m. Välbehövliga resurser såväl i Söderhamn som andra kommuner. Söderhamn har p.g.a. av hög arbetslöshet drabbats av utflyttning som i sin tur leder till lägre skatteintäkter och osäkerhet inför framtiden. Det är därför förvånande att Jan- Olov avvisar ett krav som Söderhamn skulle ha stor nytta av. Eftersom Vänsterpartiet är ett feministsikt och socialistiskt parti så ser vi att en satsning på offentlig sektor gynnar solidariteten i samhället och kvinnors situation.

Visst kan kooperativ verksamhet vara ett komplement till offentlig sektor. Problemet idag är att kooperativ verksamhet ersätter istället för kompletterar den offentliga sektorn p.g.a. nedskärningar. Ansvaret läggs då på enskilda, alltför ofta kvinnor, att lösa situationen. Det leder till ökande orättvisor bl.a. för att det är de resursstarka som oftast kan engagera sig i ett kooperativ.

Vi har ett politiskt ansvar att driva på för att öka delaktigheten och inflytandet inom offentlig sektor. Vänsterpartiet har tagit fram en rad förslag för att möjliggöra det genom exempelvis självstyrande enheter där de anställda ska få möjlighet att utifrån gällande mål bedriva verksamheten. Det kan innebära att de själva beslutar om hur lång deras arbetsvecka ska vara, hur mycket de vill satsa på fortbildning, arbetskläder m.m.

Alternativet till Vänsterpartiets politik är fortsatt hög arbetslöshet, fortsatta nedskärningar, ökad avgiftsfinansiering och mer oavlönat omsorgsarbete för kvinnor. Vi tar som socialistiskt och feministiskt parti ekonomiskt ansvar genom att föreslå 200 000 nya jobb i offentlig sektor eftersom behoven där är störst. Vi vet att vi har ett starkt stöd för en sådan politik. Många opinionsundersökningar visar dessutom att medborgarna är beredda att betala mer i skatt förutsatt att det leder till en förbättrad vård, omsorg och skola.

Vänsterpartiet har modet att ta kampen mot arbetslösheten på allvar och vi är beredda att försvara och bygga ut den offentliga välfärden.

Ulla Andersson, Yvonne Oscarsson, Conny Englund och Ann-Rennée Forsström
Vänsterpartiet

Gävleborgslandstingets Oppositionsråd saknar helt argument när man försöker bemöta min debattartikel (införd 21 januari, 2006), därför försöker man flytta fokus till något helt annat när man svarar.
Jag är inte överraskad eftersom man var lika svarslös i fullmäktigedebatten i november då jag debatterade frågan, däremot är det viktigt att göra länsinnevånarna medvetna om den borgerliga luftbudgeten.

Syftet med min artikel är alltså inte att trotsa fullmäktiges beslut som man påstår, tvärtom säger jag i artikeln att borgarnas budget fick majoritet. Att påstå något annat är att fara med osanning!
Hela problematiseringen i debattartikeln där jag förklarar att borgarna påstår sig kunna driva verksamheten med samma bemanning och med samma åtagande till en kostnad som ligger 2 miljoner under den faktiska lönekostnaden struntar man helt i, vilket självmål!
Däremot försöker oppositionsråden föra in demokratiaspekten i det hela vilket är intressant, man tycker alltså att jag inte får säga vad jag tycker i frågan eftersom beslut är fattat? Jag skulle alltså förses med en ideologisk munkavle resten av året, bävar man för valrörelsen månntro?
Slutligen påstår man att vänstern inte har någon lång meritlista i demokrati att skryta med vilket bara är lågt. Jag ska därför ge O-råden några exempel på demokratisk kamp!
Vänstern bekämpade högern när högern var emot både allmän och kvinnlig rösträtt. Vi bekämpade också högern när de var emot folkskolereformen 1927 och när de var emot två veckors semester 1938.
Vänstern bekämpade folkpartiet m.fl.1941 när de drev igenom tvångssteriliseringar p.g.a.. ”asocialt leverne” Vänstern bekämpade Bondeförbundets rasbiologiska idéer som de hade i sitt partiprogram redan på 30-talet!
Slutligen kan jag inte låta bli att citera Högermannen Hjalmar Hammarsköld som i riksdagsdebatten 1918 sa ”jag tror inte på demokratins förmåga att lyckliggöra folk, allra minst den sortens demokrati som det här blir fråga om och som sannolikt ganska fort kommer att leda till massvälde”
Vilka är det som borde fundera över sina demokratiska meriter?
Allt detta borde sjukvårdspartisten Stig Zettlin kunnat upplysa sina allianskamrater om eftersom han själv var vänsterpartist innan han hittade en ny födkrok på den yttersta högerkanten!

Alf Norberg landstingsråd (v)

Sjukvårdsrådgivningen i Gävleborg (nedan kallad SVR) startade 10 september 2003. Syftet vara att man snabbt och effektivt skulle kunna lotsa vårdtagarna till rätt vård inom våra sjukvårdsinrättningar i länet.
Det är en verksamhet som successivt effektiviserat sin verksamhet och samtidigt byggt upp ett samarbete med primärvården för att skapa en bra arbetsmiljö för de sjuksköterskor som jobbar där genom att erbjuda arbetsrotation. Verksamheten består av sjuksköterskor med lång och bred erfarenhet av sjukvårdsarbete.

SVR har också under den här perioden deltagit som pilotprojekt för att skapa en nationell sjukvårdsrådgivning. Vår SVR är alltså en verksamhet som legat i fram kant när det gäller utvecklingen av sjukvårdsrådgivningar nationellt, ett faktum som vi länsinnevånare borde vara lite stolta över.
I den borgerliga budgeten som fick majoritet på vårt Landstingsfullmäktige i november fanns det bl.a. ett förslag om att upphandla SVR, detta skulle enligt de borgerliga partierna, samt de som i debatten valde att stödja detta förslag, spara en hel del pengar åt landstinget!

Vilka konsekvenser skulle då en upphandling av SVR få?

Idag har SVR en lönekostnad på över 10 miljoner (10,9) och enligt det borgerliga förslaget skulle man kunna driva SVR med en totalkostnad på 9 miljoner! Observera att detta enl. de borgerliga partierna skulle uppnås med samma åtagande och med samma personalstyrka.
För att få denna ekvation att gå ihop måste alltså SVR ha lokaler och kringutrustning som inte kostar något alls och dessutom kommer varje sjuksköterska att behöva sänka sin lön med minst 50 000 kr/året!
I fullmäktigedebatten argumenterade oppositionsrådet Brink på följande sätt:
Eftersom det privata bolaget Medhelp erbjudit sig att driva verksamheten för endast 7,5 milj tyckte oppositionen att man ”tagit fallhöjd” enligt Brink när man lade sig på 9 miljoner.
Detta kan ju tyckas storsint, frågan är hur storsint en rådgivningssjuksköterska tycker förslaget är eftersom det ena alternativet innebär en lönedumping på 100 000 kr/år medans det andra ”bara” dumpar årslönen med 50 000 kr/år!
Medborgare! Det är hög tid att på allvar börja granska vad som döljer sig bakom borgarnas förslag om privatisering, är det detta som vi verkligen vill?
Slå vakt om vår sjukvårdsrådgivning!

Alf Norberg Landstingsråd (v)