Oansvariga direktörslöner

Under hösten uttalade Finansminister Borg en viss oro över utfallet av avtalsrörelsen 2007. Han föreföll vara speciellt bekymrad över de löneökningar som de lägst avlönade grupperna hade lyckats tillskansa sig: de nya lönenivåerna hotade tydligen den fortsatta sysselsättningstillväxten. Finansministern deklarerade i budgetdebatten den 20 september förra året

 Under hösten uttalade Finansminister Borg en viss oro över utfallet av avtalsrörelsen 2007. Han föreföll vara speciellt bekymrad över de löneökningar som de lägst avlönade grupperna hade lyckats tillskansa sig: de nya lönenivåerna hotade tydligen den fortsatta sysselsättningstillväxten. Finansministern deklarerade i budgetdebatten den 20 september förra året att

 

"Vi vill fortsätta att reformera arbetsmarknaden. Avtalsrörelsen gav löneökningar som dämpar sysselsättningsökningen år 2009 och 2010. Vill vi komma tillbaka till full sysselsättning måste vi genomföra ytterligare åtgärder. […] Det är därför vi föreslår en närmare koppling mellan arbetslösheten i en viss kassa och de avgifter som utgår."

Genom att "åstadkomma ett tydligare samband mellan avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen och arbetslösheten", minskar systemets allmänna karaktär och dess riskspridning. Det innebär att avgifterna till arbetslöshetsersättningen kommer att höjas mest i de sektorer där arbetslösheten är hög. Den fackliga organisationsgraden i dessa sektorer riskerar att sjunka. Politikens syfte är tydligt: lönerna hålls nere i de sektorer där de redan är låga.

Regeringen ser med andra ord de fackliga låglönesatsningarna som ett ekonomiskt problem och vidtar därför åtgärder för att trycka ned dessa krav. Samtidigt stimulerar regeringens politik köpkraften hos de grupper i samhället som fått mycket stora löneökningar och som kunnat bygga upp stora förmögenheter.

Jag har för min del svårt att förstå att löneökningar på ca 4% för grupper vars löner länge släpat efter jämförbara grupper skulle kunna utgöra ett hot mot sysselsättningen, eller att lågavlönade kvinnor som äntligen fått en liten del av de löneökningar de är berättigade till kan ses som ett problem.

Det vore mer naturligt att Finansministern i stället riktade sin uppmärksamhet mot de grupper som ökat sina inkomster mest på senare tid. Till dessa hör de verkställande direktörerna i Sveriges 100 största företag. Mellan 2005 och 2006 höjde dessa sina löner med i genomsnitt 17 procent – nästan 6 gånger mer än vad de övriga anställda i företagen fick.

Som exempel kan vi ta Ericsson. 2006 höjde Ericssons vd Carl-Henrik Svanberg sin fasta lön med 1,5 miljoner kronor. Detta var tre gånger mer än vad alla 80 arbetare på Ericssons Kistafabrik tillsammans fick dela på. Teknikföretagens direktörer har höjt sina löner med 80 procent mellan 2003 och 2005, medan de anställda under samma tid fick löneökningar på 6 procent.

Finansministerns sätt att resonera om riskerna med höga löneökningar borde gå att tillämpa även här. Om börsbolagens verkställande direktörer, vars löner motsvarar ca 34 industriarbetarlöner, kunde nöja sig med samma löneökningar som deras anställda, så skulle sysselsättningen i företagen i så fall kunna öka. Trots att parallell är uppenbar, är det något som får oss att tvivla på att finansministern ser ett sådant samband.

Har finansministern någon strategi för att kunna påverka direktörernas vidlyftiga löneökningar?

………………………………………

Ulla Andersson (v)

You may also like...

Kommentera