Förskottering av vägprojekt hot eller möjlighet
Alla partier talar sig numera varma för stora satsningar på infrastruktur i form av järnvägar och vägar, men det är bara Vänsterpartiet som ser infrastruktursatsningar som långsiktiga investeringar för framtiden och att staten därför bör ha en särskild investeringsbudget. Alla övriga partier betraktar insatser för infrastruktur som årliga anslag i konkurrens med bl.a pengar till vård, skola och omsorg, dvs ska behandlas som en löpande utgift- driftkostnad.
Förskottering av vägprojekt hot eller möjlighet
Alla partier talar sig numera varma för stora satsningar på infrastruktur i form av järnvägar och vägar, men det är bara Vänsterpartiet som ser infrastruktursatsningar som långsiktiga investeringar för framtiden och att staten därför bör ha en särskild investeringsbudget. Alla övriga partier betraktar insatser för infrastruktur som årliga anslag i konkurrens med bl.a pengar till vård, skola och omsorg, dvs ska behandlas som en löpande utgift- driftkostnad.
För ett privat företag, kommun, landsting är det självklart att man har en särskild investeringsbudget, vars avskrivningar delas upp på många år. Man investerar för att det är nödvändigt och "lönsamt" på sikt. I de allra flesta fall behöver man låna till stora och avgörande investeringar. Även hushåll lånar till större investeringar det är till exempel få som kan köpa en bil eller ett hus kontant.
Med tanke på klimathotet och de stora insatser som nu behöver göras på bl.a järnvägssidan så räcker inte nuvarande anslag utan att det drabbar välfärden.
Vi menar att när det gäller viktiga investeringar i tex järnvägar, vägar så kan det vara motiverat att tom låna upp pengar, precis som är brukligt inom företagsvärlden.
Argumentet mot brukar vara att vi inte ska belasta kommande generationer ekonomiskt. Men den globala uppvärmningen är ett hot som i alla högsta grad handlar om kommande generationers livsbetingelser och överlevnad. Det viktiga är att vi börjar omställningen nu!
Argumentet att vi inte ska belasta kommande generationer ekonomiskt är dessutom helt fel. Något som man kan konsumera över en längre tid, tex 40 år för en järnväg, ska naturligtvis delas upp på en lika lång avbetalningstid och därmed sprida kostnaden. I annat fall betyder det att det är dagens generation som får betala för hela kostnaden, fast vi vet att nästkommande generation även kommer att använda sig av järnvägen.
Nu försöker kommuner, näringsliv m.fl att få igenom angelägna infrastruktursatsningar genom att gå in som delfinansiärer för att så att säga" gå före i kön". Det vedertagna begreppet för detta har blivit "förskottering". Man behöver inte vara nationalekonom för att förstå att det knappast är väg –och järnvägsprojekt i fattiga landsbygdskommuner som hamnar först i denna kö eller som har möjlighet att delta. Det kan inte heller vara rimligt att en kommun ska tvingas välja mellan att investera i ett äldreboende eller en väg som Vägverket ansvarar för. En sådan politik innebär att allt tal om satsningar på välfärd och miljö klingar falskt.
De försöker dessutom få oss att tro att det ska bli billigare om privata finansiärer går in. Men det är väl känt att ingen lånar billigare än staten och de försök vi sett med olika former av privata finansiering lösningar så är det ändå staten som lånat ut pengar till företagen. Arlanda – banan ( som är privat )har dessutom inneburit att spåren inte används effektivt och att biljettpriserna till Arlanda är skyhöga. Det avtal som Mats Odell skrev med företaget får nog anses vara ett av de absolut sämsta ur ett samhällsekonomiskt perspektiv som skrivits under av en svensk regering.
Nu måste staten återta sitt ansvar för samhällets infrastruktur och koppla detta till klimathotet och miljöpolitiken.
Det är mot denna bakgrund som Vänsterpartiet driver frågan om en statlig investeringsbudget. Då finns möjlighet att till en riktig klimat och miljöomställning men det blir också avgörande för att forma en regionalpolitik värd namnet.
Ulla Andersson V riksdagsledamot Gävleborg