Den 1 juli 2011 träder den reviderade läroplanen för förskolan, Lpfö 98, i kraft fullt ut. Där stärks och tydliggörs kraven på förskolan. Eftersom barngrupperna i förskolan är väldigt stora och förskolan har lite pengar att röra sig med så oroar jag mig för att förskolevistelsen skapar fel förutsättningar för barnen att växa upp till trygga samhällsmedborgare. Vad grundar jag det på?

Enligt både svensk och internationell forskning har storleken på barngrupperna och personaltätheten i förskolan stor betydelse för bland annat språkutvecklingen, samspelet och den dagliga miljön som barnen vistas i. Det är naturligtvis viktigt att det finns tillräckligt många vuxna runt barnen, men jag ser det som ännu viktigare att barngruppernas storlek måste minska. Med dagens stora grupper blir barnen stressade och det kan vara svårt för dem att hitta den trygghet som de så väl behöver. Det finns exempel på barn som inte vill/tar sig tid att gå på toaletten under hela dagen. Det leder till magont och kan även få andra, mer allvarliga följder. Ljudnivån blir högre och det i sin tur kan ge både hörselnedsättningar och koncentrationssvårigheter. Även smittorisken ökar när barngrupperna är för stora, det kan vara svårt att få bukt med magsjukor och förkylningar och det blir en ond cirkel.

Det kanske inte heller är någon slump att åldersgruppen 18-22 år är överrepresenterad när det gäller drogmissbruk i vårt län? Barngrupperna i förskolan och skolan var väldigt stora även i början av 1990-talet. Att otrygghet föder våld och kriminalitet är inget nytt.

Enligt Lpfö 98 är förskolans uppdrag att lägga grunden för ett livslångt lärande. Den ska erbjuda en trygg miljö och verksamheten ska anpassas till alla barn i förskolan. Om något barn, tillfälligt eller varaktigt, behöver mer stöd än andra så ska barnet få det, med hänsyn till dess egna behov och förutsättningar.

Med den reviderade upplagan av förskolans läroplan, Lpfö 98, kommer än högre krav att ställas på förskolepersonalen. Med 24 barn, 3-5-år, inskrivna på en avdelning med endast tre personal kommer det bli en enorm utmaning, för att inte säga en omöjlighet, att leva upp till de kraven.

 Vänsterpartiet vill minska barngruppernas storlek, så att alla barns behov kan tillgodoses och så att personalens pedagogiska kompetens kan komma till användning på ett bättre sätt. På det sättet kan vi på sikt minska otryggheten i samhället och skapa bättre förutsättningar för alla barn i förkolan att växa upp till trygga samhällsmedborgare.

Minna Leek, förskollärare

Vänsterpartiet Gävleborgs distriktsstyrelse

Barnfattigdomen i Sverige breder ut sig och klyftan i det borgerliga Sverige blir bara bredare och djupare för var dag som går. Ett område som har avgörande betydelse för det framtida samhället är skolan. Det kommer nu rapporter från olika håll om hur familjer förväntas betala för arrangemang som beräknas ligga utanför skolors gällande budgetram. En utveckling som måste upphöra snarast. Den Svenska skolan ska, till alla delar, finansieras genom skattemedel allt annat är oacceptabelt.

Den moderatledda regeringen har kraftigt förändrat/försämrat kommuners ekonomiska villkor, genom bland annat diverse bidrag i form av prestationslösa ersättningar som exempelvis Rutavdrag, Rotavdrag och Jobbskatteavdrag som dessutom utökas om och om igen. Det enda som krävs för de exemplifierade bidragen är att ha en relativt god inkomst av lönearbete. Dessutom har både arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring försämrats avsevärt. Dessa solidariska trygghetssystem som gjort att familjer trots arbetslöshet och sjukdom tidigare har kunnat leva värdiga liv.

Till den beskrivna utvecklingen kommer det faktum att den moderatstyrda regeringen gör minsta möjliga för att stimulera tillgången på arbetstillfällen. En omfattande arbetslöshet minskar många familjers ekonomiska villkor samtidigt som de familjer som har lönearbete kan stärka sin ekonomiska ställning genom bland annat de prestationslösa bidrag som förstärker klyftorna i samhället.

De privatdrivna skolor som kallas friskolor är också en betydande faktor för den segregerande utveckling som sker i det svenska samhället. Stora delar av de skattemedel som överförs till dessa privatdrivna skolor hamnar i skatteparadis och omvandlas till privata inkomster. Detta samtidigt som föräldrar som har barn i den skola som är skattefinansierad. oavsett den drivs av kommun eller privat företag, förväntas bidra till enskilda aktiviteter för barnen.

Uppgifter från 2008, enligt riksdagens utredningstjänst, visar att privat utbildningsverksamhet ger 23 procents avkastning på eget kapital. Det kan jämföras med elbranschen där avkastningen är 15 procent. Det är lätt att förstå vilken bransch som är intressant för riskkapitalbolag. Säkra skattemedel som intäkter eller osäkra investeringar av eget kapital. En annan lönsam bransch är omsorg där avkastningen var 33 procent på eget insatt kapital, som i det här sammanhanget är skattemedel.

För att utplåna den barnfattigdom som för närvarande ökar, behöver varje skattekrona som avsätts till Barn- och Ungdomsverksamhet användas till verksamhet för barnen och inte omvandlas till privata vinster.

I Vänsterpartiets solidariska samhälle finns inte plats för barnfattigdom.

Anita Walther

Ledamot i distriktsstyrelsen

Vi har i media under senaste tiden fått följa två unga kvinnors kamp för att få sin överskottshud bortopererad. Vi har också kunnat konstatera att Landstinget Gävleborgs regelverk för den här formen av operationer avviker starkt från övriga landstings.

I Landstinget Gävleborg kräver man att patienten har ett BMI på max 30 för att bevilja en bukplastikoperation. Om patienten går ner från 200 kilo till 100 kilo, minskar sitt BMI från ca 80 till 40 och övervikten som återstår för att komma ner i BMI 30 består av överskottshud, så tas ingen hänsyn till detta av Landstinget Gävleborg!

Det rigida förhållningssättet med en fast BMI-gräns och inte tillåta en individuell prövning placerar patienten i en ohållbar situation, eftersom man inte kan banta bort sin överskottshud.

Landstinget Gävleborg sparar några tiotusentals kronor på att inte utföra bukplastikoperationer, men lägger samtidigt villigt ut 20 miljoner på att privatisera ett sjukhus.

Överskottshuden ställer till problem för patienten, både psykiskt och fysiskt. Detta belastar andra kostnadsställen i Landstinget Gävleborg. Vi anser därför inte att det är en skönhetsoperation utan att man ska se magsäckoperationer med följande hudoperationer som en enhetlig behandling.

Är det rimligt att göra en överviktsoperation och därefter vägra patienten en bukplastik fast man ser det uppenbara behovet av det?

 Vänsterpartiet Gävleborgs distriktsstyrelse

Yvonne Oscarsson, Ljusdal

Alf Norberg, Hudiksvall

Lasse Langeborg, Gävle

Elisabeth Swedman, Iggesund

Andreas Broström, Sandviken

Xamuel Halfvars, Hofors

Minna Leek, Arbrå

Som RSO (Regionalt Skyddsombud) och HSO (Huvudskyddsombud) har jag mycket kontakt med arbetsmiljöverket och har lagt märke till de nya förutsättningar vi får. Dagligen möts jag av olika attityder?vad menas? som utvecklas från denna typ av förändringar.

Det dagliga arbetsmiljöarbetet i dagens samhälle har hårdnat eller rent av försämrats, på grund av regeringens tidigare besparingar på Arbetsmiljöverket och nedläggningen av Arbetslivsinstitutet.

Det tidigare statliga bidraget till fortbildning av skyddsombud har också försämrat förutsättningarna att jobba för säkrare arbetsplatser och säkrare arbete.

På arbetsplasterna har Arbetsmiljölagen blivit mer ett redskap som man konsulterar, istället för den lag som man verkligen ska följa. En följd av detta är också att inspektörer från arbetsmiljöverket mer och mer uppfattas som konsulter än som myndighetsutövare. Allt detta skapar sämre förutsägningar för oss skyddsombud att ställa krav på en bättre arbetsmiljö. Arbetsgivarna har fått mer utrymme att genomföra försämringar på arbetsplatserna.

Vi har ett samhälle där den tekniska utvecklingen ligger långt före många andra länder och jag anser att denna utveckling borde skapa förutsättningar för att göra arbetsmiljön bättre – inte sämre. Som RSO och HSO vill jag inte ge upp kampen om en förbättring på det här området, men jag vill inte heller bli bemött som om jag ställer för högra krav, när jag påtalar problem i arbetsmiljön.

Om inspektören inte lyssnar eller tar hänsyn till det vi ombud säger, för att han ska få ett bättre perspektiv på de problem som finns i det lokala arbetet, är det en tillbakagång i tiden. Till en tid där dålig arbetsmiljö accepteras.

När jag lyfter problem i den psykosociala arbetsmiljön, vill jag inte höra av arbetsmiljö inspektören att han i sitt arbetsliv minsann jobbade ackord utan problem. Jag vill inte på grund av sådana uttalanden få det antytt att jag som skyddsombud ställer för högra krav, när faktum är att jag gör mitt jobb. Jag vill inte bli bemött som om det är tillåtet och helt ok att jobba under ständig stress, under press, under en psykosocialt sett ohälsosam arbetsmiljö. Arbetsmiljölagen är till för att vi ska ha ett god arbetsplats och en bra hälsa när vi jobbar och när vi inte jobbar, även psykosocial hälsa. Ständig stress har blivit en vardags problem på varje arbetsplats och idag anses inte vara en hälsofråga av inspektörerna,  vad ska då anses vara det? Är detta det nya samhället, det nya arbetslivet?

Jag vill inte dra alla över en kam. Jag har också fått bra respons från många av arbetsmiljöverkets inspektörer. Inspektörer som varit både stödjande och pådrivande i arbetsmiljöarbetet. Min poäng är att det inte ska kunna uppfattas som om Arbetsmiljöverket är en konsult. De ska agera som den myndighet de är och utifrån det ställa krav på arbetsmiljön som ligger i fas med den tekniska utvecklingen. Så får vi bra arbetsplatser med bra arbetsmiljöer.

Var och en av oss vill ha ett drägligt liv och känna att vi är hela i kroppen och sinnet den dag vi går i pension.

Mario Izquierdo

Livsmedelsarbetareförbundet

RSO / HSO

Vänsterpartiet Gävle